Shampoo Rising

Kvällens middagstips

Gurka i köttgrotta.
Ur Tidningen VI 1966.

Annina

The future's so bright I gotta wear shades: mysfikdöden

Nya Thelins: ett bårhus som invaderats av ett rymdskepp.

Två bekännelser: Jag ignorerade Earth Hour igår. Vad ännu värre är, jag hamstrar glödlampor intensivt. Jag är mycket egoistiskt bekymrad inför den tid då glödlamporna inte finns mer. Då måste jag börja med fotogenlampor och stearinljus som såna där elallergiker som är bosatta i torp i skogen, och den belysningen är trevlig men svår att läsa i. Lågenergilampor är inte ett alternativ. Lågenergilampor är ett fullständigt hån mot allt vad trivsel och mys heter; deras kalla blåaktiga ljus påminner snarare om en obduktionssal än om ett vanligt hem. Jag är fullständigt övertygad om att ett liv med lågenergilampor gör människor oroliga i själen. Dessutom – och det här är naturligtvis värre – är även de värdelösa att läsa i, med sitt flimrande konstiga ljus  som bara ger en huvudvärk.

I alla fall, och här kommer alltså veckans SPANING, så håller uppenbarligen västerlandet på att förbereda sig på en framtid utan trivsamma glödlampor. På en liten skala kan man till exempel märka det på stadens caféer. Jag har upptäckt att det murriga myscaféet håller på att bli en bristvara. Inte mindre än två genuint omoderna och lagom sunkiga fik i mina kvarter har på senare tid förvandlats till centrum för ljusterapi. Både café Thelins på Fleminggatan och Tinnells på S:t Eriksgatan var sådana ställen dit man gick när man ville sitta ifred med sin bok alternativt avhandla viktiga saker i avskildhet med en vän, och absolut ville slippa möta någon man känner. Ritorno, ett annat av mina favoritfik, förvandlas ju ofta på eftermiddagarna till en miniupplaga av Bokmässan i Göteborg, så författar- och mediatätt som det är.

Thelins var allra bäst. Med sin tacky åttiotalsinredning (jag har faktiskt fikat regelbundet där sedan 1983) som bla bestod av underbara små bås avdelade med sammetsgardiner, sin garanterat foccaccia-fria meny och sitt klientel som huvudsakligen bestod av pensionärer var det närmast en oas. Nu, upptäckte jag senast jag skulle gå dit, har det förvandlats till ett sådant där visningsrum på bårhus där anhöriga kan ta farväl av sina döda. Jag var i ett sådant häromdagen och jag kan säga att Thelins var bara marginellt muntrare, och på bårhuset hade de i alla fall haft den goda smaken att tända stearinljus.
Ett kallt blåvitt ljus lyser genom de draperier som täcker väggarna. Och sedan, bisarrast av allt; en blåvit stor lysande ring i taket. Som om ett rymdskepp just hade sänkt sig över bårhusets visningsrum, kanske för att ta med sig de döda till en annan dimension.
Behöver jag säga att bårhusrummet på Thelins var nästan helt tomt? I stället trängde folk ihop sig i den lilla, ickerenoverade delen med fönster åt gatan.

Tinnells är det andra fiket. Det ligger precis runt hörnet från där jag bor, och har sedan starten kört ett slags bisarr lantlig inredning, med snirkliga lampor, smutsgula väggar och rutiga dukar. Även detta helt omodernt, och på förmiddagarna fylkades byggjobbare för att äta dagens portion av pyttipanna och stekt ägg. Det var för övrigt min enda invändning mot Tinnells, den ständiga lukten av stekt ägg som låg över lokalen – i alla fall före två på dagarna. En sur farbror servade en ostfralla och bryggkaffe och priserna höjdes aldrig.
Nu är det ny regim, och det var med viss förväntan vi konstaterade att det var en fd anställd på Sosta som hade tagit över. Igår var vi där för första gången och ett bisarrare cafékoncept har jag nog aldrig sett, och då har jag ändå sett rätt många. Mackorna var uteslutande av landgångstyp, alltså räkmackor, rostbiff med potatissallad-mackor osv. En vanlig frukostfralla, som jag försynt bad om, var inte till att tänka på.
Men det var inte det värsta. Stället var så ljust att man blev närmast bländad när man gick in där. De hade behållit gamla Tinells fula gjutgärnslampor men satt i lågenergilampor med högsta styrka. Lamporna lyste för fullt i både tak och på väggar och för att förstärka effekten ytterligare var caféborden försedda med vita dukar. Undrar vad byggjobbarna kommer att tycka om det när de kommer för att få sin bräckta falukorv klockan tio på morgonen som vanligt. Jag gillar det i alla fall inte.

Nya Tinnells: glöm inte solglasögonen.

Man fikar och går på restaurang för att dra sig undan omvärlden, linda in det fula och jobbiga i ett lite förmildrande ljus. Ensam eller tillsammans med någon. Man vill ha det där dämpade, snälla ljuset som får vännerna och en själv att se lite, lite bättre ut.
När glödlamporna försvinner är det lika bra att fiken stänger.
Då har de gjort sitt. Ska vi rädda världen finns inga kryphål.

Annina

Tulikki Pietilä, R.I.P

Bilden visar Tuulikki, Tove och Toves mamma Signe Hammarsten-Jansson.

Nu blir det Too-tickimuggen hela veckan. Detta för att hedra Tove Janssons livskamrat, Tuulikki Pietilä, som har gått bort 92 år gammal. Tuulikki var förebild för Too-tickifiguren och levde ihop med Tove Jansson i en herrans massa år. Vill man hylla henne lite ytterligare tycker jag man ska leta upp den bok som Tuulikki (som också var konstnär) och Tove gjorde tillsammans; Anteckningar från en ö.
Och nu måste jag fortsätta med min jätteartikel om helt andra saker som jag just nu håller på med. Lovar att återkomma snart.


Annina

En liten serie med män som färgar håret: Christer Sjögren

Annina

Fucking Akademibokhandeln (jo, jag har skrivit om det här förut, men det tål att upprepas)

En Akademibokhandel någonstans i Sverige. Snart blir det ännu mer golv och ännu färre böcker. Och så måste ju alla doftljusen få plats också.

Dagens tidningar innehåller båda artiklar om Akademibokhandelns nya inriktning. Här (DN-artikeln ej på nätet än) lägger t ex den nye VD:n Ulf Lindstrand ut texten, och den här gången är han mer specifik: Titlar som inte rört sig på ett år åker obönhörligen ut. "De som bara står och samlar damm". Hej då klassiker, hej då backlist, hej då lyrik. Hej då historia, hej då referensverk. Hej då allt som är udda, svårläst, konstigt och aldrig kommer att hamna på bestsellerlistorna.  Ännu mindre vill man tänka på vad detta i förlängningen kommer att göra med utgivningsfrekvensen av mer svårsålda böcker.

Kompensationen för detta skall vara att det skall finnas datorer med Bokusuppkoppling i butikerna där kunder med lite konstigare smak kan browsa alldeles GRATIS. Varför man skulle vilja gå till bokhandeln för att leta surfa på Bokus eller Adlibris när man kan göra det hemma övergår min fattningsförmåga, förutom om man inte har tillgång till dator hemma förstås.

"De som vill ha smalare och kanske äldre litteratur använder sig redan av nätet", säger Ulf Lindstrand. Nyutgiven smalare litteratur kan kort sagt hälsa hem. Det här att man hittar en stor del av den litteratur man vill läsa genom bläddring är inte heller något som Ulf Lindstrand tänker fundera över: "Det är en missuppfattning  att Akademibokhandeln skulle ha ett kulturellt ansvar", säger han till DN. Det brukar för övrigt Bonnier-koncernen också säga.
Detta samtidigt som många folkbibliotek skär ner på skönlitteraturen gör att framtiden är dyster för den smala litteraturen.

Men det roligaste av allt är att Stockholms stads politiska ledning har ett omfattande projekt som går ut på att Stockholm skall bli "en stad i världsklass". I  kulturhänseende, that is. Man skall i framtiden vilja åka till Stockholm av samma skäl som man åker till London, Paris, New York eller Berlin; för kulturens skull. Tillåt mig påminna om att dessa städer inte har en (som vi, nämligen Hedengrens), inte två, inte ens fem utan minst tio kvalitativa stora välsorterade bokhandlar. Per stad. Har man inte det kan man glömma att kalla sig för kulturstad i världsklass. Och det säger så mycket om Stockholms stad och för övrigt om hela den här regeringens kulturpolitik; man har lärt sig att man måste säga att det är viktigt med kultur. Men vad ordet egentligen innebär har man ingen jävla aning om. Kultur är och förblir en marginell företeelse i Sverige, annars skulle inte sådana människor som Ulf Lindstrand få styra över landets främsta bokhandelskedja.

Annina

Liken rör på sig

(Bilden föreställer Karl XIIs dödsmask och kranium)

Hej alla vänner och fiender, det var ett tag sen sist. Anna har flyttat till Skåne (jag har inte förlåtit henne än) och börjat sitt nya heltidsjobb på Sydsvenskan och själv har jag lidit av svår bloggtrötthet, till den grad att jag planerat att helt sluta upp med den här verksamheten. Alla jag känner som bloggar eller bloggat vet vad jag talar om - en dag är det plötsligt bara inte kul längre. Det kuliga kan komma tillbaka, eller det kan försvinna helt, man vet inte. Men en pliktskyldig bloggare som bara bloggar för att den måste är sällan kul att läsa. Entusiasmen måste liksom finnas där, annars blir det inte bra.

Paradoxalt nog var jag samtalsledare för ett halvdagsprogram om litteraturbloggar på Göteborgs stadsbibliotek förra veckan (jag vill dock poängtera att vi aldrig sett Shampoo Rising som en litteraturblogg, att där sedan har råkat slinka in en del litteratur beror väl på att det är vad jag jobbar med större delen av tiden) och var t o m tvungen att förklara min bloggtrötthet inför publik. "Jag blev väldigt trött på mitt bloggjag", det är den främsta förklaringen jag kan komma på. Jag tror att de flesta bloggare - ja, de flesta skribenter - vet vad jag talar om. Om man har minsta läggning för  att bli trött på sig själv är det självcentrerade bloggandet ständigt en riskfaktor.

Men vad fan, det är snart vår. Jag gör ett nytt försök. Kanske Anna också, vi får se. Hoppas det. I alla fall ska vi båda försöka återkomma med gemensamma kollektivbloggar ibland framöver - det är en form vi fortfarande gillar.
Lusten börjar återvända, kort sagt. Och några av skälen till att jag bestämt mig för att blogga lite igen finns i ovanstående poster.

Annina