Nya Thelins: ett bårhus som invaderats av ett rymdskepp.
Två bekännelser: Jag ignorerade Earth Hour igår. Vad ännu värre är, jag hamstrar glödlampor intensivt. Jag är mycket egoistiskt bekymrad inför den tid då glödlamporna inte finns mer. Då måste jag börja med fotogenlampor och stearinljus som såna där elallergiker som är bosatta i torp i skogen, och den belysningen är trevlig men svår att läsa i. Lågenergilampor är inte ett alternativ. Lågenergilampor är ett fullständigt hån mot allt vad trivsel och mys heter; deras kalla blåaktiga ljus påminner snarare om en obduktionssal än om ett vanligt hem. Jag är fullständigt övertygad om att ett liv med lågenergilampor gör människor oroliga i själen. Dessutom – och det här är naturligtvis värre – är även de värdelösa att läsa i, med sitt flimrande konstiga ljus som bara ger en huvudvärk.
I alla fall, och här kommer alltså veckans SPANING, så håller uppenbarligen västerlandet på att förbereda sig på en framtid utan trivsamma glödlampor. På en liten skala kan man till exempel märka det på stadens caféer. Jag har upptäckt att det murriga myscaféet håller på att bli en bristvara. Inte mindre än två genuint omoderna och lagom sunkiga fik i mina kvarter har på senare tid förvandlats till centrum för ljusterapi. Både café Thelins på Fleminggatan och Tinnells på S:t Eriksgatan var sådana ställen dit man gick när man ville sitta ifred med sin bok alternativt avhandla viktiga saker i avskildhet med en vän, och absolut ville slippa möta någon man känner. Ritorno, ett annat av mina favoritfik, förvandlas ju ofta på eftermiddagarna till en miniupplaga av Bokmässan i Göteborg, så författar- och mediatätt som det är.
Thelins var allra bäst. Med sin tacky åttiotalsinredning (jag har faktiskt fikat regelbundet där sedan 1983) som bla bestod av underbara små bås avdelade med sammetsgardiner, sin garanterat foccaccia-fria meny och sitt klientel som huvudsakligen bestod av pensionärer var det närmast en oas. Nu, upptäckte jag senast jag skulle gå dit, har det förvandlats till ett sådant där visningsrum på bårhus där anhöriga kan ta farväl av sina döda. Jag var i ett sådant häromdagen och jag kan säga att Thelins var bara marginellt muntrare, och på bårhuset hade de i alla fall haft den goda smaken att tända stearinljus.
Ett kallt blåvitt ljus lyser genom de draperier som täcker väggarna. Och sedan, bisarrast av allt; en blåvit stor lysande ring i taket. Som om ett rymdskepp just hade sänkt sig över bårhusets visningsrum, kanske för att ta med sig de döda till en annan dimension.
Behöver jag säga att bårhusrummet på Thelins var nästan helt tomt? I stället trängde folk ihop sig i den lilla, ickerenoverade delen med fönster åt gatan.
Tinnells är det andra fiket. Det ligger precis runt hörnet från där jag bor, och har sedan starten kört ett slags bisarr lantlig inredning, med snirkliga lampor, smutsgula väggar och rutiga dukar. Även detta helt omodernt, och på förmiddagarna fylkades byggjobbare för att äta dagens portion av pyttipanna och stekt ägg. Det var för övrigt min enda invändning mot Tinnells, den ständiga lukten av stekt ägg som låg över lokalen – i alla fall före två på dagarna. En sur farbror servade en ostfralla och bryggkaffe och priserna höjdes aldrig.
Nu är det ny regim, och det var med viss förväntan vi konstaterade att det var en fd anställd på Sosta som hade tagit över. Igår var vi där för första gången och ett bisarrare cafékoncept har jag nog aldrig sett, och då har jag ändå sett rätt många. Mackorna var uteslutande av landgångstyp, alltså räkmackor, rostbiff med potatissallad-mackor osv. En vanlig frukostfralla, som jag försynt bad om, var inte till att tänka på.
Men det var inte det värsta. Stället var så ljust att man blev närmast bländad när man gick in där. De hade behållit gamla Tinells fula gjutgärnslampor men satt i lågenergilampor med högsta styrka. Lamporna lyste för fullt i både tak och på väggar och för att förstärka effekten ytterligare var caféborden försedda med vita dukar. Undrar vad byggjobbarna kommer att tycka om det när de kommer för att få sin bräckta falukorv klockan tio på morgonen som vanligt. Jag gillar det i alla fall inte.
Nya Tinnells: glöm inte solglasögonen.
Man fikar och går på restaurang för att dra sig undan omvärlden, linda in det fula och jobbiga i ett lite förmildrande ljus. Ensam eller tillsammans med någon. Man vill ha det där dämpade, snälla ljuset som får vännerna och en själv att se lite, lite bättre ut.
När glödlamporna försvinner är det lika bra att fiken stänger.
Då har de gjort sitt. Ska vi rädda världen finns inga kryphål.
Annina