« mars 2009 | Main | december 2011 »
Shampoo Rising-kollektivet önskar glad helg med höstens godaste drink: gurka (skalad,mixad, silad), flädersaft, gin och rosmarin (mortlad till oigenkännlighet). Den ser ut som slime, men smakar oändligt mycket bättre.
Notera bildens samtidsmarköööörer: Lilla Åland och värmeljushållare från Ittaalla (Iitalla? Iitaala?). Japp, precis så originella är vi!
(Molly Ringwald i Howard Deutchs och John Hughes "Pretty in Pink" från 1986. Jag älskar den där klänningen. Och så är Jon Cryer med.)
Näst efter att bannlysa socker verkar detta med att upprätta en agenda kring färgen rosa vara ett av de viktigaste politiska statements en modern, medveten förälder kan göra. (Det, och att man gärna ska kokettera med att ens barn har bra musiksmak. För det är viktigt att ens barn är ”coolt”.) Fanny Ambjörnssons bok om färgen rosa kunde helt enkelt inte ha kommit vid en bättre tidpunkt (jag har ännu inte läst den ska jag säga, bara läst om den – och den verkar oerhört intressant.)
Själv tänker jag på dagen i somras då min dotter skulle få välja present i ett stort leksaksvaruhus och målmedvetet vandrade fram till en bebisdocka med rosa kläder, rosa napp och rosa hårband. Den skulle hon ha, den och ingen annan. Jag valde att inte dra några växlar på det där. Faktum är att jag, bland alla moraliska konflikter som uppstår i kölvattnet kring barnuppfostran, brytt mig mycket lite om just färgen rosa. Inte heller har jag problematiserat det faktum att min dotter ända sedan hon blev tillräckligt stor att kunna uttrycka egna önskemål bett att få prova mina parfymer, leka med mina rougeborstar och få vara mänskligt läskpapper när jag tar på mig läppstift. I nuläget har hon en rosa prinsessklänning, en rosa tyllkjol med rosor och ett rätt stort antal rosa plagg. Det är i sådana här lägen jag kanske borde komplettera med brasklappar av typen ”hon älskar minsann Spindelmannen också”, eller ”hon har faktiskt jättemycket kläder i brunt”, men jag tänker inte göra det. För varför skulle hon inte få bära rosa? Varför ska just den färgen villkoras? Och exakt vad är det jag tror att jag kommer att uppnå med det?
Kanske är min kraftfulla irritation mot det här med att belägga småflickor med rosa-embargo en konsekvens av min egen uppfostran, som inte handlade om rosa per se men däremot om tämligen klassiska vänster-sjuttis-värderingar: att det är viktigare att vara smart än att vara söt, att smink är onödigt, att mode är nåt som onda kapitalister hittat på för att profitera på människors osäkerhet (min syn på modeindustrin formades av Sven Wernströms ”Max Svensson Lurifax” - ge mig ett par glas vin och jag kan fortfarande citera ur den). 38 år gammal sitter jag ändå här, med en förmögenhet instoppad i parfymflaskor, med flyttkartonger fulla av smink, med ett intresse för kläder och utseende som kanske inte ligger på expertnivå men som ändå är, ja, påtagligt. Blev det såhär för att jag uppfostrades till att omfamna andra värden? Inte nödvändigtvis – allt vi gör här i livet springer ju inte ur revoltlusta – men min poäng är att människor i rätt hög grad blir som de blir. Och att den välmenande, ängsliga förälder som tror att han eller hon gör sin dotter – för det handlar ju om döttrar – en tjänst genom att förvägra henne rosa kläder lägger krutet på helt fel sak.
Själv har jag, till exempel, betydligt svårare för att låta min dotter titta på filmen ”Alfons och Milla” än att låta henne virvla runt i sin prinsessklänning från Åhléns. ”Alfons och Milla” är, skulle jag säga, ett isolerat hjärnsläpp i Gunilla Bergströms i övrigt lysande Alfons Åberg-katalog – för här är budskapet att endast den tjej som inte beter sig traditionellt ”tjejigt” är något att ha. Andra flickor, får vi veta, retas med varann och nojar över sina kläder och bölar för minsta lilla, medan Milla snickrar kojor, sköter sig själv och har förnuftig Toni & Guy-lugg. ”Det där: det är väl inte en tjej, det är ju Milla” säger Alfons beundrande när han försvarar sitt val av lekkamrat. Det är precis samma sak som när kvinnor hyllas för att inte vara brudiga – ett bakvänt beröm jag alldeles för ofta hört yttras om kvinnor i exempelvis chefspositioner: att någon är en ”pundit” eller ännu värre - ”en hård jävel, inte så tjejig”. Såhär: - för att anknyta till en tanke i Marie Petterssons strålande recension av Fanny Ambjörnsson i Helsingborgs dagblad – varför är det alltid flickor som ska korrigeras?
/Anna
EDIT: Även Salka Hallström-Bornold har skrivit jättebra i Expressen om boken.
EDIT 2:...och Therese Eriksson i UNT.
En liten sak förresten - nytt sen sist: vi finns numera på Facebook. Där heter vi Shampoo Rising-kollektivet. Som Elephant Six-kollektivet, eller Wu Tang Clan, fast roligare, och med mer läppstift. För den som går in där och händelsevis undrar vad en "mediapenis" är för något nöjer vi oss för den här gången med att berätta att det är ett fantastiskt och genialiskt begrepp som vi, och inga andra, uppfann en vårkväll på Tennstopet 2009.
Vi finns inte på Twitter. Vi har försökt oss på Twitter, men tyckte det var jobbigt.
/Shampoo Rising-kollektivet
När vi flyttade till Malmö köpte vi en lägenhet i Västra hamnen (snabbkurs för icke-skåningar: det är alla husen som ligger i området runt Turning Torso, skyskrapan som Stockholms stad är jätteavundsjuk på. Man byggde båtar här förut. Det är lite som Hammarby sjöstad, fast mycket tuffare.) Anledningarna var flera: nära city, gott om lägenheter, fiskmåsar och färjor utanför fönstrena och, framför allt, att det inte på minsta vis påminde om det gråmelerade gamla sunk-Malmö vi mindes från nittiotalet. En ny stadsdel. En omärkt. Och vår – på lite sikt åtminstone.
Att bo nybyggt är nu en annan sak än att bo i en lägenhet från, säg, 1936 (som den vi hade i Stockholm). Det är till exempel lite mer strömlinjeformat: ingen charmfull, patinerad arkitektur som slätar över ens egna tillkortakommanden som inredare. Inga djupa fönstersmygar med vackert bucklade fönsterrutor. Ingen fiskbensparkett som bågnat och repats av åren som gått. Inga kakelugnar och inga stuckaturer. Inga förlängningssladdar som ormar sig fram genom rummen för att uttagen är alldeles för få (jag har alltid tyckt det är lite charmigt). Inga väsande, tjocka element. Inga vackra dörrhandtag. I en nybyggd lägenhet får du bokstavligen fixa stilen själv, om du inte vill att det polerade, generiska och skarphörnade helt ska ta över. (Tips: undvik orkidéer, PH-lampa och väggmonterad platt-tv på minst 40 tum om det är viktigt för dig att verka originell.) Det är okej. Jag är en bekvämlighetstörstande människa och har gärna tvättmaskin i lägenheten, ljudisolering som gör att man slipper höra grannens nattpissande, och en hiss som man inte måste öppna med dubbla dörrar och två händer. Jag kommer aldrig att få vara med i Family Living och berätta om hur jag fraktat hem stolar från Bali eller ”varsamt renoverat fram lägenhetens själ”, men jag kan stå ut med det.
Däremot har jag allt svårare att stå ut med de obligatoriska såkallade ”öppna planlösningar” som nybyggda lägenheter innebär. ”Socialt boende” kallas det ibland – och centralpunkten för allt detta sociala ska uppenbarligen befinna sig i den obefintliga gränsen mellan köket och vardagsrummet. Obefintlig skrev jag, men den är snarast ickeexisterande – ett faktum man dessutom försöker sälja lägenheterna på, vilket den suddiga bilden här ovanför visar (banderollen hänger på ett av alla nybyggen jag passerar när jag cyklar till min dotters dagis). Lömskt är det. För vem vill inte vara social? Eller åtminstone framstå som det? Det är som om någon tagit alla de samtida kärnvärdena och kokat ner dem till ett boendeideal: bor du såhär är du modern, miljömedveten och sociaaaal. Fast grejen med ett hem är ju – kan jag tycka – att det borde få vara en plats där man kan vara riktigt jävla asocial. Eller att det åtminstone kunde finnas en dörr för de tillfällen man inte vill göra allt inför publik – de som tvingas sitta och jobba i öppna kontorslandskap befinner sig ju liksom i utställningsläge åtta timmar om dagen ändå.
Social matlagning alltså. I teorin verkar det kanske tilltalande: trivsligt grönsakshackande som gjort för härligt rörelseoskarpa foton medan gästerna – man ska ju vara social – softar med ett glas merlot direkt framför skärbrädan. Jag tycker för egen del det kan vara ganska trevligt att grooma sin inre kitchen nazi och få sköta sig själv i köket, att få pyssla och provsmaka och i godan ro skröfsa runt i ett ingrott gammal förkläde. Och vill jag prompt ha sällskap har ju ett normalstort kök av den gamla modellen i allmänhet plats för ett bord, där den man vill socialisera med isåfall kan slå sig ner. (I min första lägenhet på 32 kvadrat hade jag ett riktigt kök. Med dörr.) Så jag undrar. Varför har mellanväggar blivit omodernt? Var finns egentligen detta massiva kundunderlag som bett att få ihopmorfade vardagsrum och kök så att oset och skiten kan flöda fritt? Vilka är det som njuter av att sitta i soffan och blicka ut över ett berg med disk? Jag är uppriktigt nyfiken – jag vill träffa dem. För det kan väl inte vara så att de flesta är sådana som, i likhet med oss, gillar det praktiska med nybyggt men insett att man isåfall bara får hacka i sig det faktum att man inte får en köksdörr?
Vi som inte vill vara sociala hemma måste uppenbarligen söka oss till ett gammalt hus, eller bygga om det nybyggda för dyra pengar. Jag har stirrat på gapet- förlåt, det öppna sambandet, mellan vårt kök och vårt vardagsrum varenda dag i snart tre år och funderat över hur vi skulle kunna göra sambandet lite mindre öppet. Draperi känns studentaktigt. Jag är fortfarande lätt traumatiserad av en köksrenovering för sju år sen (vi rev ner innertaket, nuff said) och orkar därför inte tänka på hur knöligt och dyrt det skulle bli att be någon riva och sen bygga om väggen. Så här sitter vi, smulorna och kastrullerna och jag, och kollar på teve. Mjölktetran på diskbänken stirrar uppfordrande på mig. Handtagen till toalettdörrarna håller dessutom på att trilla av. Det beror kanske på byggslarv, men jag ser det som ett omen, den öppna planlösningens slippery slope: snart är det sociala kissandet över oss.
/Anna
Mitt liv kretsar i hög grad kring vad jag äter.
Det är inte fullt så tragiskt eller löjligt som det kanske låter – jag har en medfödd förmåga att utvinna så mycket glädje ur mat så att jag till och med tycker det är roligt med flygplansmåltider. Icke desto mindre går det i princip inte en dag utan att jag funderar på om och hur jag skulle kunna styra mitt ätande för att bli lite mindre. De gånger jag sen väger mindre innebär det inte för den skull att jag ägnar det här mindre tanketid, för då tänker jag självgoda saker om hur nöjd jag är med att väga mindre, hur mycket snyggare jag tycker att jag är, hur jag aldrig ska hemfalla till orgier i kaksmet eller rostat bröd utan för alltid hålla mig kvar i kroppstempeltillståndet där matvalet är det som gör mig till antingen en högstående eller en sloppy person. Just nu är jag långt från kroppstempelfasen - en ovälkommen men fullständigt logisk konsekvens av att jag under någon månad ätit exakt allt jag inte ska äta för att hålla mig inom storleken jag trivs med (”trivs med” är en överdrift, ”kan leva med” är närmare sanningen – fast det är det ju egentligen inte heller eftersom jag ju bevisligen lever alldeles utmärkt även nu.) Jag intalar mig själv att om jag bara går ner den där handfullen kilon till vad jag vägde innan jag fick barn så blir allt bra – men sanningen är ju att jag harvade runt i exakt samma tankemönster innan graviditeten också. Inte fan har jag någonsin varit nöjd. Ergo: kroppen är föränderlig men kroppsnojan är konstant.
Nu har Nigella Lawson – the queen of carbs, korsettkvinnornas korsettkvinna, jumpersetens juvel – bantat ner sig ett antal storlekar. Så ohyggligt kroppsmedvetna som vi (och med vi menar jag primärt kvinnor) mer eller mindre tvingas vara, så blir behovet av förebilder gigantiskt: och det är på sätt och vis en dubbel olycka eftersom förebildsstämpeln är ett jävla ok att behöva bära. Därtill något som förr eller senare kommer att orsaka leda eller besvikelse eller bägge, både hos förebilden och fansen. Därför skäms jag när min reptilhjärnereaktion är att känna mig kränkt över att Nigella blivit smal. För varför ska jag förvänta mig att få kanalisera och sminka upp mina egna kroppsissues genom henne? Varför skulle inte hon få unna sig den obestridliga glädje det är att efter år av stenhårda underkläder och kameraskräck kunna hoppa i en mindre klänning?
Jag jobbar därför nu med en stenhård omprogrammering. Grattis Nigella. Du är jättehärlig i din gula kavaj. Dina kindben är fabulous. Din viktminskning är inte mitt straff att bära. Jag älskar dig hur du än är – eller hey, jag försöker åtminstone.
/Anna
ps. tack Ebba Backlund för tips på ämne!
Ian Brown i Stone Roses (bilden kommer från The Guardian). Är lite mållös.
(Shampoo Rising-kollektivet är mycket mer anfrätt av nostalgi än vi egentligen vill erkänna. Därför väcker vi genast liv i den här gamla publikfriarkategorin.)
Häromkvällen tittade vi på "Fruar och äkta män". Kvällen efter tittade vi på Atom Egoyans "Fatal Attraction"-derivat "Chloe", där Amanda Seyfried spelar en gullig men destruktiv kurtisan (aren't they always?) som blir jättekär i Julianne Moore. Liam Neeson är med i båda, och ögonbrynsfärgningen i den sistnämnda är, hur ska vi säga, mycket uppenbar.
Det är 2 och ett halvt år sen vi skrev något här. (Det senaste inlägget handlade om köttgrottor.) Och hela det sista året var det nästan bara Annina som skrev, eftersom jag befann mig i en svårbemästrad kombination av grav bebisutmattning och nästan lika grav skrivtorka.
Så vad har hänt sen sist? Jag och min familj flyttade, mitt i bitande finanskris, till Malmö för att jag skulle börja jobba på Sydsvenskans kultur-och nöjesredaktion. I februari 2009 hyrde vi en bil och körde hit. Det snöade som fan i Småland. Min dotter kräktes i höjd med Nyköping. Vi övernattade på ett hotell med väldigt snygga sänggavlar i Värnamo. Vi kom fram till Malmö en fredag och på måndagen började jag jobba. Den tjänsten blir jag av med vid årsskiftet. Man behöver inte vara våldsamt medieintresserad för att ha kunnat följa utvecklingen i branschen, och Sydsvenskan är tyvärr inget undantag. Tjugo procent av redaktionen ska bantas bort och jag ligger nästan längst ner på las-listan - you do the math. Så nu blir jag snart småföretagare igen, en flexibel alliansdröm med f-skattsedel. När jag messade Annina vad som hänt skrev hon i sitt svar att "om det här varit en romcom är det nu vi skulle ha startat en gullig bokhandel, eller en cateringfirma". Åh, I wish. Om vi ändå varit en Nancy Meyers-film och om jag ändå varit Meryl Streep-figuren i densamma, minus skilsmässan och de svettiga hotellsamlagen med Alec Baldwin. Luftigt klädd, höljd i stråhatt och dyrt solskydd utan parabener, inhyst i ett vitmenat lyxbageri med miniskula citronmarängtårtor på hyllorna och frodiga cypresser och plataner utanför fönstren. Aldrig mer skulle jag läsa nedläggningsartiklar i Dagens Media eller Resumé igen. Aldrig mer skulle jag gå in och scanna av mediekollegors twitter-konton och få huvudvärk av prestationsvånda.
Nu är jag inte Meryl Streep. Och jag är egentligen inte särskilt olycklig över att bli frilans igen. Faktum är att jag gick hem och drack champagne dagen då jag bestämt mig för att ta avgångsvederlaget. Bland alla ledsna och sammanbitna och rädda på jobbet har jag, något paradoxalt, lyckats vara på rätt gott humör genom den här processen. Jag ska fortsätta skriva så mycket jag får och förmår i Sydsvenskan, den största skillnaden blir att det kommer att ske vid ett annat skrivbord (ett köksbord, om man ska vara noga. Då och då eventuellt en soffa.). Och så kommer jag förstås att bli en ekonomisk semi-paria igen. Ett tillstånd jag förvisso aldrig mentalt riktigt lämnat, men som jag inte för den skull hälsar med öppna armar. Under de här tre åren med hyfsad, fast lön har jag fått massor med bankbrev på temat "du är en våra viktigaste kunder" eller "kära fru Hellsten, nu vill vi höja köpgränsen på ditt kreditkort med femtontusen". Jag har öppnat dom, läst dom och knölat ner dom i den skitdyra danska soptunnan vi köpte på Svenssons i Lammhult efter att jag skrivit på mitt anställningskontrakt. Jag vet inte, men det är som om jag hela tiden anat att den här gräddfilstiden bara var till låns, som om jag ändå räknat med att det skulle ta slut igen och att jag åter skulle sitta och maila fakturor och klistra kvitton. Men det är okej. Det får helt enkelt vara okej. Jag tänker på en scen i Whit Stillmans film ”Last Days of Disco” där en rollfigur går hem och hälsar på en annan. Den sistnämnde sitter och stryker skjortor – en aktivitet som får den förstnämnde att längtansfullt fästa blicken i fjärran och berätta om tiden då han blivit befordrad och unnade sig att låta någon annan kema och stryka skjortorna. ”For a brief time, I had that”. For a brief time.
Bloggandet då? Hur konstigt är det att återvända till något som legat i träda i snart 3 år? Rätt ordentligt konstigt förmodar jag. Men för första gången på länge känns det som om den här platsen behövs igen. Shampoo Rising, vår egen silver lining, vår egen Nancy Meyers-film.
/Anna
ps1. Bilden i vår nya banner (vi vet att den ser amatörmässig ut, det är liksom poängen) är vi i drag-alias. Bilden är tagen på någon klubb i Malmö från en kväll i fjol när Annina var nere och hälsade på, och sen har vi kört den i ett program som hette Dragulator och lanserades tillsammans med teveprogrammet "RuPauls Drag Race".Men oroa er inte, vi tröttnar säkert på den snart och stoppar tillbaka Nigella.
ps2. Bloggtiteln är lånad från en av mina älsklingslåtar med den amerikanske folksoulsångaren Bill Withers, en vemodig sak om återvunnen kärlek. Den passar ganska bra här också.