(Molly Ringwald i Howard Deutchs och John Hughes "Pretty in Pink" från 1986. Jag älskar den där klänningen. Och så är Jon Cryer med.)
Näst efter att bannlysa socker verkar detta med att upprätta en agenda kring färgen rosa vara ett av de viktigaste politiska statements en modern, medveten förälder kan göra. (Det, och att man gärna ska kokettera med att ens barn har bra musiksmak. För det är viktigt att ens barn är ”coolt”.) Fanny Ambjörnssons bok om färgen rosa kunde helt enkelt inte ha kommit vid en bättre tidpunkt (jag har ännu inte läst den ska jag säga, bara läst om den – och den verkar oerhört intressant.)
Själv tänker jag på dagen i somras då min dotter skulle få välja present i ett stort leksaksvaruhus och målmedvetet vandrade fram till en bebisdocka med rosa kläder, rosa napp och rosa hårband. Den skulle hon ha, den och ingen annan. Jag valde att inte dra några växlar på det där. Faktum är att jag, bland alla moraliska konflikter som uppstår i kölvattnet kring barnuppfostran, brytt mig mycket lite om just färgen rosa. Inte heller har jag problematiserat det faktum att min dotter ända sedan hon blev tillräckligt stor att kunna uttrycka egna önskemål bett att få prova mina parfymer, leka med mina rougeborstar och få vara mänskligt läskpapper när jag tar på mig läppstift. I nuläget har hon en rosa prinsessklänning, en rosa tyllkjol med rosor och ett rätt stort antal rosa plagg. Det är i sådana här lägen jag kanske borde komplettera med brasklappar av typen ”hon älskar minsann Spindelmannen också”, eller ”hon har faktiskt jättemycket kläder i brunt”, men jag tänker inte göra det. För varför skulle hon inte få bära rosa? Varför ska just den färgen villkoras? Och exakt vad är det jag tror att jag kommer att uppnå med det?
Kanske är min kraftfulla irritation mot det här med att belägga småflickor med rosa-embargo en konsekvens av min egen uppfostran, som inte handlade om rosa per se men däremot om tämligen klassiska vänster-sjuttis-värderingar: att det är viktigare att vara smart än att vara söt, att smink är onödigt, att mode är nåt som onda kapitalister hittat på för att profitera på människors osäkerhet (min syn på modeindustrin formades av Sven Wernströms ”Max Svensson Lurifax” - ge mig ett par glas vin och jag kan fortfarande citera ur den). 38 år gammal sitter jag ändå här, med en förmögenhet instoppad i parfymflaskor, med flyttkartonger fulla av smink, med ett intresse för kläder och utseende som kanske inte ligger på expertnivå men som ändå är, ja, påtagligt. Blev det såhär för att jag uppfostrades till att omfamna andra värden? Inte nödvändigtvis – allt vi gör här i livet springer ju inte ur revoltlusta – men min poäng är att människor i rätt hög grad blir som de blir. Och att den välmenande, ängsliga förälder som tror att han eller hon gör sin dotter – för det handlar ju om döttrar – en tjänst genom att förvägra henne rosa kläder lägger krutet på helt fel sak.
Själv har jag, till exempel, betydligt svårare för att låta min dotter titta på filmen ”Alfons och Milla” än att låta henne virvla runt i sin prinsessklänning från Åhléns. ”Alfons och Milla” är, skulle jag säga, ett isolerat hjärnsläpp i Gunilla Bergströms i övrigt lysande Alfons Åberg-katalog – för här är budskapet att endast den tjej som inte beter sig traditionellt ”tjejigt” är något att ha. Andra flickor, får vi veta, retas med varann och nojar över sina kläder och bölar för minsta lilla, medan Milla snickrar kojor, sköter sig själv och har förnuftig Toni & Guy-lugg. ”Det där: det är väl inte en tjej, det är ju Milla” säger Alfons beundrande när han försvarar sitt val av lekkamrat. Det är precis samma sak som när kvinnor hyllas för att inte vara brudiga – ett bakvänt beröm jag alldeles för ofta hört yttras om kvinnor i exempelvis chefspositioner: att någon är en ”pundit” eller ännu värre - ”en hård jävel, inte så tjejig”. Såhär: - för att anknyta till en tanke i Marie Petterssons strålande recension av Fanny Ambjörnsson i Helsingborgs dagblad – varför är det alltid flickor som ska korrigeras?
/Anna
EDIT: Även Salka Hallström-Bornold har skrivit jättebra i Expressen om boken.
EDIT 2:...och Therese Eriksson i UNT.