När vi flyttade till Malmö köpte vi en lägenhet i Västra hamnen (snabbkurs för icke-skåningar: det är alla husen som ligger i området runt Turning Torso, skyskrapan som Stockholms stad är jätteavundsjuk på. Man byggde båtar här förut. Det är lite som Hammarby sjöstad, fast mycket tuffare.) Anledningarna var flera: nära city, gott om lägenheter, fiskmåsar och färjor utanför fönstrena och, framför allt, att det inte på minsta vis påminde om det gråmelerade gamla sunk-Malmö vi mindes från nittiotalet. En ny stadsdel. En omärkt. Och vår – på lite sikt åtminstone.
Att bo nybyggt är nu en annan sak än att bo i en lägenhet från, säg, 1936 (som den vi hade i Stockholm). Det är till exempel lite mer strömlinjeformat: ingen charmfull, patinerad arkitektur som slätar över ens egna tillkortakommanden som inredare. Inga djupa fönstersmygar med vackert bucklade fönsterrutor. Ingen fiskbensparkett som bågnat och repats av åren som gått. Inga kakelugnar och inga stuckaturer. Inga förlängningssladdar som ormar sig fram genom rummen för att uttagen är alldeles för få (jag har alltid tyckt det är lite charmigt). Inga väsande, tjocka element. Inga vackra dörrhandtag. I en nybyggd lägenhet får du bokstavligen fixa stilen själv, om du inte vill att det polerade, generiska och skarphörnade helt ska ta över. (Tips: undvik orkidéer, PH-lampa och väggmonterad platt-tv på minst 40 tum om det är viktigt för dig att verka originell.) Det är okej. Jag är en bekvämlighetstörstande människa och har gärna tvättmaskin i lägenheten, ljudisolering som gör att man slipper höra grannens nattpissande, och en hiss som man inte måste öppna med dubbla dörrar och två händer. Jag kommer aldrig att få vara med i Family Living och berätta om hur jag fraktat hem stolar från Bali eller ”varsamt renoverat fram lägenhetens själ”, men jag kan stå ut med det.
Däremot har jag allt svårare att stå ut med de obligatoriska såkallade ”öppna planlösningar” som nybyggda lägenheter innebär. ”Socialt boende” kallas det ibland – och centralpunkten för allt detta sociala ska uppenbarligen befinna sig i den obefintliga gränsen mellan köket och vardagsrummet. Obefintlig skrev jag, men den är snarast ickeexisterande – ett faktum man dessutom försöker sälja lägenheterna på, vilket den suddiga bilden här ovanför visar (banderollen hänger på ett av alla nybyggen jag passerar när jag cyklar till min dotters dagis). Lömskt är det. För vem vill inte vara social? Eller åtminstone framstå som det? Det är som om någon tagit alla de samtida kärnvärdena och kokat ner dem till ett boendeideal: bor du såhär är du modern, miljömedveten och sociaaaal. Fast grejen med ett hem är ju – kan jag tycka – att det borde få vara en plats där man kan vara riktigt jävla asocial. Eller att det åtminstone kunde finnas en dörr för de tillfällen man inte vill göra allt inför publik – de som tvingas sitta och jobba i öppna kontorslandskap befinner sig ju liksom i utställningsläge åtta timmar om dagen ändå.
Social matlagning alltså. I teorin verkar det kanske tilltalande: trivsligt grönsakshackande som gjort för härligt rörelseoskarpa foton medan gästerna – man ska ju vara social – softar med ett glas merlot direkt framför skärbrädan. Jag tycker för egen del det kan vara ganska trevligt att grooma sin inre kitchen nazi och få sköta sig själv i köket, att få pyssla och provsmaka och i godan ro skröfsa runt i ett ingrott gammal förkläde. Och vill jag prompt ha sällskap har ju ett normalstort kök av den gamla modellen i allmänhet plats för ett bord, där den man vill socialisera med isåfall kan slå sig ner. (I min första lägenhet på 32 kvadrat hade jag ett riktigt kök. Med dörr.) Så jag undrar. Varför har mellanväggar blivit omodernt? Var finns egentligen detta massiva kundunderlag som bett att få ihopmorfade vardagsrum och kök så att oset och skiten kan flöda fritt? Vilka är det som njuter av att sitta i soffan och blicka ut över ett berg med disk? Jag är uppriktigt nyfiken – jag vill träffa dem. För det kan väl inte vara så att de flesta är sådana som, i likhet med oss, gillar det praktiska med nybyggt men insett att man isåfall bara får hacka i sig det faktum att man inte får en köksdörr?
Vi som inte vill vara sociala hemma måste uppenbarligen söka oss till ett gammalt hus, eller bygga om det nybyggda för dyra pengar. Jag har stirrat på gapet- förlåt, det öppna sambandet, mellan vårt kök och vårt vardagsrum varenda dag i snart tre år och funderat över hur vi skulle kunna göra sambandet lite mindre öppet. Draperi känns studentaktigt. Jag är fortfarande lätt traumatiserad av en köksrenovering för sju år sen (vi rev ner innertaket, nuff said) och orkar därför inte tänka på hur knöligt och dyrt det skulle bli att be någon riva och sen bygga om väggen. Så här sitter vi, smulorna och kastrullerna och jag, och kollar på teve. Mjölktetran på diskbänken stirrar uppfordrande på mig. Handtagen till toalettdörrarna håller dessutom på att trilla av. Det beror kanske på byggslarv, men jag ser det som ett omen, den öppna planlösningens slippery slope: snart är det sociala kissandet över oss.
/Anna