Shampoo Rising

Buljong, bröd och böcker: Shampoo Rising-kollektivet sammanfattar 2011

 

 

Annina: Jag tänker mig att det här samtalet om årets bästa/sämsta företeelser blir ganska löst i konturerna. Jag tror nämligen att jag håller på att bli senil på allvar. Jag minns ingenting. Redan vid enkla rubriker som "Årets mat" och "årets dryck" blev jag smått förvirrad. När jag började fundera över sådant som Årets bok eller film greps jag av panik - har jag läst EN ENDA BOK I ÅR? Med tanke på att jag försörjer mig som litteraturkritiker är det sannolikt att jag har det, men just kan jag knappt komma på en enda. Jo, det kan jag väl. Jag börjar med böcker tror jag.

Anna: Ja, det gör jag med.

 

Årets bok

Annina:

DET GÅR JU INTE att nämna bara en. Men några bra läsupplevelser i år har varit (i ingen särskild ordning) Anton Marklunds Djurvänner, Thomas Bernhards Mina priser, Per Odenstens Nio sätt att beskriva regnet, Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Elin Boardys Mot ljuset, Sofia Nordins Gå sönder, gå hel, Åsa Grennvalls Elfriede – en dystopi, Mara Lees Salome, Elisabeth Hjorts Hängivelsen, Gyrdir Eliassons Bland träden, Kristofer Ahlströms Bara någon att straffa, Mats Jonssons Mats Kamp, Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca, Silke Scheuermanns Rika flickor, Valerie Mrejens Tre berättelser, tre män (tack Bodil!), Staffan Malmbergs Värlens ensammaste plats. Och så Knausgård nr 2 förstås. Och jag gillade verkligen Joan Didions Blue nights även om det bär min motvallspersonlighet emot. Fick också i våras äntligen chans att läsa Patti Smiths Just Kids, ett år efter alla andra, den var också lika bra som alla sagt.

Anna:

Jag gillar ju mina amerikanska brudar: jag gillade Nora Ephrons ”I Remember Nothing” och Tina Feys ”Bossypants” var en uppenbarelse. Jag tyckte om Amanda Svensson, nya Alan Hollinghurst, och så gillade jag Rona Jaffes femtiotalsroman ”The Best of Everything” som kom på svenska – fast jag läste den på engelska. Joan Didion ska jag ta mig an. Har värjt mig enormt på grund av hajpen, vilket är skitlöjligt men likväl ett personlighetsdrag jag bara inte förmår göra mig av med. När alla – och med alla menar jag den kulturgeggan som jag visserligen själv tillhör – rusar åt ett bestämt håll spjärnar jag alltid emot, oavsett om det gäller Kleerup eller Didion.

 

Årets film

Annina:

Jag ser så fruktansvärt lite film just nu så det är pinsamt. Men jag tyckte om Chang Dong-Lees Poesie och Göran Olssons Black Power Mixtape. Och så hatade jag Black Swan, men det blev ju en rätt intressant diskussion om den efteråt.

Anna:

Och jag älskade Black Swan! Jättekul ju. Mer: Bridesmaids, Jane Eyre med Mia Wasikowska, Morning Glory, The Trip – trots att jag egentligen är trött på män som krisar i kulturen. Jag hatade ”Valentine's Day”, Garry Marshalls senaste kräkmedel. Jag såg sent omsider ”Medan åren går” och funderade om alla kritikerna som prisade dess höga feelgood-faktor tagit droger. Jag såg ”The Kids are Alright” två gånger på raken och älskade den (och jag vet att den också kom 2010). Jag har inte sett ”Play” ännu, ännu ett utslag av min kulturdebattsresistans skulle jag tro.

 

Årets TV.

Annina:

RuPaul's Drag Race. Jag önskar att det gick varje kväll! Och ännu mer önskar jag att de inför nästa säsong även köper in Untucked - det helt ohämmade backstagebitchandet efter varje avsnitt, men som vi tyvärr inte får se i Sverige.

Anna:

Jag älskar ”Mad Men”. Älskar, älskar, älskar. Det gör jag verkligen. Och jag har lagt in en post i min almanacka när säsong 5 börjar. Vill ni håna mig för bristande originalitet, bliv min gäst.

 

Årets kokböcker

Annina:

Natur och Kulturs praktverk ”Grönt” om alla upptänkliga grönsaker är fantastisk. Om man bara ska skaffa en kokbok framöver, osv… Nyutgivna samlingen av de bästa gamla Hiram-recepten är också jättekul. Gillar också Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru - allramest för att det är kul med en kokboksförfattare som verkligen utnyttjar språket till fullo. Nigella Kitchen förstås, men den är ju bara ny på svenska i år.

Anna:

Ja, Hiram-boken är kul! Jamie Olivers 30-minutersmiddagar har bra recept men hemsk layout, den är jättesvår att använda. Och Nigellas kök. Annars har jag mest använt mina gamla kokböcker. Den stora volymen som kom från River Café häromåret är toppen, och jag älskar Nigel Slaters Tender-böcker.

 

Årets kulinariska återupptäckt

Annina:

Schlemmertopfen – dvs lergrytan! Den är hur kul som helst. Önskar bara att det fanns lite fler kokböcker i ämnet – sätter mitt hopp till Escobargitarristen Frederik Zälls nya bok Lergrytor, stekar och långkok, men den har jag inte införskaffat än.

Anna:

Återupptäckt vet jag inte – kanske ett gammalt recept på en mandeltårta med chokladkräm som jag börjat laga igen – men jag vill gärna slå ett slag för Knorrs mjuka buljongtärningar. De där som liksom är gele i små behållare. Jag är så väldigt trött på alla buljongnazis out there som tror att man inte kan laga mat utan egenkokta fonder och skulle därför gärna vältra mig i buljongtärningar på pin kiv, men de där Knorrbuljongerna är goda på riktigt.

 

Årets kulinariska omvärdering

Annina:

När jag intervjuade min idol Nigel Slater för typ hundra år sen skämtade vi lite om hur fånigt det var med polenta. Vi enades om att man inte måste låtsas att man gillar polenta trots att det just då var jättetrendigt. Nu är det snart 2012, och jag har kommit på att jag ÄLSKAR polenta! Det är ju dessutom väldigt bra att bjuda sina vegovänner på. Man kan variera det i oändlighet.

Anna:

Fläskkött! Herregud så gott det är när det är gott. Laga Mathias Dahlgrens sönderstekta gris som finns i både ”Det naturliga köket” och samlingvolymen ”Mathias Dahlgrens bästa”. Man bara ligger i en liten tacksamhetshög framför tallriken och flämtar.

 

Årets måltid

Annina:

Jag hade den ohyggliga förmånen att få tillbringa några semesterdagar på en vingård i Piemonte i somras. Min kompis Beppes mamma lagade en helt underbar zucchinipasta – med friterade zucchiniblommor – och så drack vi det lokala vinet till. Det fanns även små piemontesiska antipastigrejer och grönsaker som var underbara. Åh, jag är en sån livsnjutarkliché. Och jag älskar det.

Anna:

Svarar också Italien: en liten ekologisk (jo minsann) restaurang i Alghero på Sardinien som heter La Botteghina, där vi åt en pizza bianco med kronärtskocka och pancetta och drack en stark, söt öl från ett bryggeri på ön. Till efterrätt en citronpudding. Så gott, så trevligt, så tillgängligt. Och så älskar jag Gastros bistrodel i Helsingborg där de gör ljuvlig kalvbräss och pilgrimsmussla. Och så revbensspjällen på Rebell i Malmö och i princip allt på vietnamesiska LêLê i Köpenhamn. Sashimi och ångade köttbröd på Matbaren i Stockholm. Och alltid kroppkakorna med kål och rökt svamp på Tempo och systerkrogen Grand, också i Malmö. Den är fullständig vego-carbslycka på en och samma tallrik.

 

Årets sminkupplevelse

Annina:

Jag har efter ett halvt liv insett att det inte är så svårt att applicera flytande eyeliner som man tror.

Anna: Jag har sorgligt nog halkat efter i sminkomvärldsbevakningen i Malmö – dessvärre ett kosmetiskt u-land – men jag har lyckats trilla över en bra primer från Shiseido. Och så gillar jag verkligen Xperience-foundationen från Max Factor. Mycket foundation för pengarna!

 

Årets kolhydrater

Annina:

Förutom polentan då, måste jag nog säga gnocchi. De små härliga potatiskuddarna är dessutom det enda min tandlösa gamla far kan äta numera.

Anna:

Papardelle. Meterpizza på Sardinien (säljs per meter, lövtunn, vedugnad). Och bröd från Sankt Jakobs bageri i Lund. Apropå det sistnämnda kan jag också meddela att det fortfarande är förbjudet att göra sig lustig över surdeg och Sofo. Att slappraljera - och moralisera - över sånt man anser vara meeeedelklass borde rent generellt bötesbeläggas. Och bannlysas från kultursidor. Jag upprepar Shampoo Rising-kollektivets visdomsord från 2007: man bedriver inte automatiskt samhällskritik för att man kallar allt man inte tycker om för "medelklass".

 

Årets fetmaraseri

Annina:

Nu är jag så trött på LCHF-fanatismen att jag snart spyr upp min fläsksvål. Läs Lena Anderssons briljanta artikel När stärkelsen blir synd i DN och gläds. Samt ät riktigt mycket lovely carbs under 2011.

Anna:

Jag har tyvärr själv blivit offer för kolhydratskräcken, fast mest i teorin. Typ att jag tänker att nu ska jag inte äta så mycket bröd. Och så fettrasar jag förstås mot mig själv ibland, men med smink, spanx och insugna kinder kommer man långt.

 

Årets ”glädje de har tagit ifrån oss”

Annina:

Trots att jag är en hängiven karnivor överväger jag allvarligt att bli vegetarian för att jag är så trött på mediamän som hyllar kött.

Anna:

Parfymer. Lite iallafall. Nu ska varenda tidning hålla sig med parfymexpertis. Jag tjurar, minns min parfymtokartikel i Johanna Swanbergs och Jenny Nordbergs underbara och sorgligt kortlivade tidningen Ruby från 2002 och tänker bittert JAG VAR FÖRST! JAG VAR FÖRST! (nä, det var jag förstås inte, men ni fattar). Följaktligen håller jag som en sur gammal gubbe fast vid Fracas och For Her.

 

 

Årets mediatrötthet gånger hundra

Annina:

Twitter, Twitter och Twitter. När skall denna klubb för mediagegg, karriärklättrande, inbördes beundran och backdoor bragging egentligen upphöra? 2011 var i alla fall inte det året.

Anna:

Twitter, ja gud. Jag försökte några månader innan jag flydde. Det var jätteroligt att prata om musik och film, men hela den här rundgångshyllandet som pågår: man får lust att tvätta sig i saltsyra efteråt. Den humorbefriade interndebatten om journalistrollen – förlåt, #journalistrollen kändes också väldigt parallelluniversum för mig. Branschtidningar av alla de slag gjorde mig ganska trött. Nedskärningarna förstås, och alla som kickas ut i underbetald frilanstillvaro, inklusive mig själv. Och jag får lätt yrkesvånda av alla de rynkade pannorna i tidningen Journalisten, men det har jag å andra sidan alltid fått. Allmänt mediapeniseri förstås, men what else is new? Varken tröttheten eller peniseriet.

 

Årets comeback

Annina:

Shampoo Rising-kollektivet.

Anna:

Ja. Oss leve! Och D'Angelo förstås.

 

 

ps. Bilden på fulbuljongen har vi lånat från spisa.nu

Julen, carbsen, framtiden

 

 

Nu trodde ni nästan att vi lagt av igen, va? Men nä. Det är bara december som kommit emellan. Jag var till exempel i Stockholm en sväng och ägnade mig åt entreprenöriella saker (revisor och redaktörslunch). Efter det hängav jag mig åt ett lyxweekendbeteende jag förmodligen får säga ajö till för ett tag: åt på Matbaren (sashimi, blomkål, renkalv, råmjölk) och sov på Hotel Skeppsholmen där jag badade i ett badkar från Duravit – ett märke jag hittills bara mött i bildtexter jag skrev under tiden jag jobbade på tidningen Residence (Duravit och Boffi, Boffi och Duravit). Det var ett utmärkt badkar, vilket man förstås bör kunna kräva av badkar som kostar sextio lax. Stenbecks gran glittrade, NK:s julskyltning kändes såhär med avståndsperspektivet närmast New York:sk, allt var vintrigt köldslaget och vackert. Sen åkte jag hem, och sen blev det jul, och nu har jag levt på uteslutande romcoms och kolhydrater i en vecka. Eftersom jag ägnar mig åt näringsmässigt blandmissbruk har jag följaktligen även beställt en tiodagars kur Nutrilett jag ska hänge mig åt i januari. ”Varför äter du inte bara lite mindre?” sa min brorsa klentroget när jag berättade om den förestående pulvertillvaron. Det är en bra fråga som saknar svar.

Ja, ni hör. Det är same old, same old i väntan på ett nyår som fått en extra symbolisk dimension. MEN: vi ska ändå samla ihop oss till årsbästalistor här på Shampoo Rising. Det kräver ett visst mått av logistik eftersom jag är i Malmö och Annina i Stockholm, men före nyår ska vi sammanfatta 2011. ”Mellanår” är min korta beskrivning, jämnt fördelat på båda ytterligheterna. Watch this space för den längre.

 

/Anna

 

ps. Bilden här ovanför illustrerar en av julens alla kolhydratanrättningar: potatis-och purjolökssoppa med god men etiskt tveksam fisktopping, dvs ål. Mitt försvar? Florstunt, men when in Skåne.

Shampoo Rising-kollektivet julklappstipsar del 3: musik!

Åtminstone Skånedelen av kollektivet har mycket låg rocktolerans. Skånedelen avskyr till exempel Leonard Cohen och bedömer delvis julkvaliteten efter hur många gånger Skånedelen sluppit höra den jävla "Hallelujah". En jul kliniskt fri från den där Pogues-låten vars titel Skånedelen inte orkar googla fram är också en god och välsignad jul. 

Skaffa den här istället, om ni inte redan har den: James Browns "Santa's got a brand new bag". Låtarna är ihopsamlade från tre separata julplattor, plus några singelsläpp, och det är inte bara bra som julmusik betraktat - det är bra på riktigt. Jag vill minnas att den kom i nyutgåva på CD i fjol eller förrfjol. Det är möjligt att den finns digitalt också, men jag är en gammaldags människa som tycker om booklets och sånt, så jag har inte så bra koll. (Disclaimer: vissa betraktar kanske James Brown som rock. Jag gör det inte.)

"Min" andra julskiva är rent tekniskt inte en julskiva, men jag skaffade den i december 1995 och därför är den för alltid intensivt förknippad med den här tiden på året: en dubbelutgåva med Stan Getz som heter "Cool Velvet + Voices". Åtminstone den förstnämnda plattan är makalöst vacker musik: flödande, stämningsfull och sentimental i ordets allra bästa bemärkelse.  Den här finns på Spotify, om ni som jag är lagda åt det hållet.

 

/Anna

 

Ps. Al Greens gosiga "White Christmas" är också ganska ljuvlig, om man står ut med 80-talssoul vill säga.

Shampoo Rising-kollektivet julklappstipsar del 2: En väldigt grön ögonskugga

Jag var i Köpenhamn med en kompis och kollega förra veckan: "inspirationsdag" kallade vi det. I praktiken: lunch på MASH (ett gravt köttkomainducerande steakhouse på Bredgade - denna gång valde jag livet och tog kyckling) och målinriktade räder mot Magasin du Nord, Cos, Royal Copenhagen och Disneyaffären. Ströget galore, helt enkelt.

Sju timmar senare åkte vi hem, jag med påsarna otippat fulla av färg: julgransgrön kjol, julgransgrön tröja samt en underbar och alldeles ohyggligt julgransgrön ögonskugga från Mac. Den är aningens, aningens skimrande och heter "Fresh Flare". Några penseldrag på ögonlocken och vips är allt lite mer Grinchen.

 

/Anna

 

Shampoo Rising julklappstipsar del 1: Nigellas kök

Nigella Lawson, "Nigellas kök - Recept från hemmets hjärta"

Modernista

285 sidor

Ska jag vara ärlig föredrar jag att läsa Nigella på originalspråk. Det är något med hennes undertexter, hennes färgrika språk och hennes skrivtemperament som bara kommer riktigt till sin rätt på engelska. (Dessutom har de brittiska utgåvorna samma måttsystem som vi är vana vid: inga förvirrande "cups", "fl. oz" eller "sticks of butter" så långt ögat når.)

Den här splitter nya svenska utgåvan av "Kitchen"  - döpt till "Nigellas kök" - kändes dock vid en första genombläddring som en bra och välklingande försvenskning av the domestic goddess. Per Hasselqvist och Jan Holmström har översatt, och det är våra vänner på Modernista som ger ut den (ingen branschslängig skenkamratlighet i den beskrivningen, utan flera människor på Modernista är bokstavligen goda vänner till oss - fullskalig nepotism i det här tipset alltså) vilket också borgar för fin form.

Om ni älskar Nigella och känner någon vänlig människa i UK kan ni också försöka förmå vederbörande att gå ut och plocka åt sig ett ex av gratistidningen Stylist, där Nigella är gästredaktör den här veckan. Jag är inte särskilt förtjust i det parodiskt matpornografiska omslaget där en kolasås utövar meningslöst makeupvåld på en fantastisk svartbronsig krämögonskugga, men det är en petitess i sammanhanget. Och själva kolasåsen, en kul sak med ganska mycket salt i, tänker jag laga och äta på julafton när de andra sitter och traditionstuggar sin äckliga risgrynsgröt.

 

(Bild lånad från stylist.co.uk)

 

 

/Anna

Shampoo Rising + Nobel - the director's cut

Rodeo frågade om vi ville prata Nobelkläder med dem i DN Söndag - och det ville vi förstås gärna. På den färdiga sidan fick dock inte mer än en tredjedel av vad vi sagt plats, så därför kommer den okortade versionen här in full glory.

 

 

 

Prinsessan Madeleine, 2009

 Annina: Den här klänningen är ett bra bevis på att blonda svenskar inte alls borde klä sig i eviga bleka tråkfärger. Den här kampanjen som den svenska modepressen driver om att Madde skulle vara någon sorts modeikon är för mig ganska obegriplig, men i den här klänningen ser hon intressant ut. Men det säger jag kanske bara för att  smaragdgrönt är min absoluta favoritfärg.

Anna: Ja! Spets! Spets är alltid bra, för det är en liiiten, liten aning vulgo.

 

Kristina Lugn 2008

 Anna: Väldigt Grace Coddington alltihop. Jag älskar hennes hår och att hon faktiskt har det utsläppt - det kanske inte är ett statement (apropå att det brukar heta att kvinnor över en viss ålder absolut inte får ha utsläppt hår), men det känns som ett. Snittet på klänningen är ju egentligen nånstans mellan ordensdräkt och Harry Potter, och den där kornblå färgen är jättesvår - men helheltsintrycket blir väldigt mäktigt.

Annina: Hela hon känns som ett statement i de här sammanhangen! Gillar färgen också – den är inte kornblå på det där svensk näringslivskvinna-sättet utan snarare l’heure bleu-blå. Alldeles innan l’heure bleu försvinner. Formen är också kongenial – klart hon ska se ut som en vis kvinna i ordensdräkt!

 

 

Silvia 1976

Anna: Ah, den gula Dioren från 1976. Den minns jag förstås inte. Misstänker att sjuttiskänslan på alla foton bidrar till att kanske göra den finare än den möjligen var. Färgen är hela grejen med den här klänningen, den hade inte alls varit lika kul i rosa. Gult är överhuvudtaget en väldigt underutnyttjad färg i galasammanhang - möjligen för att det är så svårt att hitta rätt nyans. Gillar ärmarna och kan uppleva något slags nostalgisk ömhet för en tid då man inte nödvändigtvis skulle visa så mycket hud i galaklänningarna.

Annina: Problemet är ju att så få människor kan ha gult utan att se helt sjuka ut. Nu ser det ut som om Silvia har solat lite, annars är det svårt även för en brunett som hon. Egentligen borde bara svarta människor få bära gult. Tråkigt nog är det väldigt få svarta som syns både i kungahusen och på nobelfesterna.  Annars får den här klänningens klassiska ädelsjuttis-snitt mig att tänka med saknad på det svenska kungahusets verkliga stilikon: Prinsessan Lilian! Nobelfesterna är inte desamma utan henne.  

 

Silvia 2007

Anna: Det japanska röda skynket! Ultraglamouröst. I ett avsnitt av Downton Abbey säger Lady Mary att "men like to see a waist", och det gör dom kanske, men bryr man sig inte om sånt kan det inte bli bättre. Jag tror det är det faktum att varenda människa som gifter sig numera bär tajta bustierkläningar som gör att dekolletageprylen inte känns så glamourös längre. Oversize är mycket roligare. Jag kan förvisso inte sy ett stygn men jag inbillar mig att det här är en roligare sorts sömnadskonst. Carin Rodebjer borde göra Nobelklänningar! Året före hade Silvia nåt från samma designer, fast då såg hon mest ut som en mänsklig kägla.

Annina: Drottningen goes glamorös kulturtant! Älskar den här. Och när det gäller Carin Rodebjer har jag hört att hennes kläder numera bärs av Meryl Streep – vilket smäller rätt mycket högre än kungligheter i min bok.

 

 

 

Anna-Maria Corazza Bildt 2006

Anna: Hon ser ut som en closet-lyxgot. Lite Morticia Addams, fast blond. Och så prinsesstiara, eller vad det nu är hon har i håret? Klänningen är på ett plan väldigt överlastad - snedrutor och transparent och spets och pärlor - men den är kongenial på något vis, den ser liksom ut exakt som hon. Undrar om hon har en bit parmesan i väskan?

Annina: Den här är scary-lovely och lite, lite kinky på samma gång. Som gammal got kan jag inte annat än nicka bifall. Gillar särskilt att bustierdelen är lite spetsig upptill – det ger en skön Vampirellakänsla. Man kan föreställa henne skrida runt i ett italienskt 1400-talsslott i den här klänningen.

 

Shampoo Rising om... 

Do's på Nobelfesten:

Anna: Mönstrade tyger. Och smink! Mycket mer smink! Och gärna lustiga hattar. Shampoo Rising-kollektivet tillhör dem som tyckte Beatrice och Eugenies hattar var vansinnigt mycket roligare än den där tråkiga Pippa Middleton-klänningen. Dessutom är faktiskt den korta, praktiska frisyren som svenska kvinnor gillar (också känd som Maud Olofssons-frisyren) som gjord för den sortens garnityr.

Annina: Absolut mer smink och lustiga hattar. Stephen Treacy (som är Englands främsta Mad Hatter) borde omedelbart kallas in för att liva upp det hela. Anna, jag vet att du har en viss svaghet för Maud-looken, men själv har jag väldigt svårt att se något förmildrande med någonting som är “praktiskt” i såna här sammanhang.

Anna: Annina, ömhet om jag får be – inte svaghet.

 

Don'ts på Nobelfesten:

Anna: Blanka fodertyger av den där sorten som ses på gästerna på vartenda sommarbröllop. Hudfärgade nylonstrumpor i skorna. Och prinsessskärningar på klänningarna. Jag är trött på cleavage.

Annina: Cleavage-grejen kulminerade och dog efter den där helt bisarra urringningen som Madeleine hade för några år sedan. Jag har absolut inget emot urringning, men det måste se ut som om brösten mår lite bra i den.

 

Helrätt för Silvia i år:

Anna: En guldklänning hade varit fantastiskt.

Annina: Jag skulle vilja se henne verkligt riktigt sagoaktigt drottningklädd i någon av Alexander McQueens mer bisarra outfits. Jag tror det skulle se helt fantastiskt ut.

 

Vad vi skulle ha på oss, om vi någonsin blev bjudna:

Anna: Det är lättare att säga vad jag inte skulle ha på mig: jag skulle inte ha barärmat och jag skulle inte ha nåt uppuffat urringat. Om jag inte kände mig alltför jagsvag skulle jag kanske däremot satsa på att visa lite rygg. Sen är ju frågan om jag skulle bli sådär värst fotograferad. Det hade varit kul om man hade dragit upp galafaktorn och faktiskt haft en Joan Rivers stationerad utanför Stadshuset. Inte för att hon brytt sig om Shampoo Rising-kollektivet, men ändå.

Annina: Jag skulle nog ha burka. Blir skräckslagen av blotta tanken på att visa upp mer av mig själv. Men burkan skulle vara i tung, matt siden och oerhört vackert skuren, t ex av Carin Rodebjer.

 

Om Shampoo Rising-bloggen:

Annina: Shampoo Risingbloggen är en plats där vi skriver sånt som vi inte skriver på andra platser. Den är inte en modeblogg, inte en livsstilsblogg, inte en kulturblogg, inte en litteraturblogg, inte en mediakritikblogg. Fast allt det där dyker upp på den i bland. Shampoo är en kompisblogg. En hyllning till vår vänskap där vi tar oss friheten att utan redaktörer skriva vad vi känner för.

Anna: Det är en terapiblogg också. Om man, som jag, lider av konstant skrivkramp kan bloggformatet vara väldigt förlösande. Och så är det en plats där vi kan dyrka Nigella Lawson ohämmat.

Didion is not the only fruit

Inget fel på Joan Didion. Inte heller nödvändigtvis något fel på den svenska kulturhipsterkulten kring henne. Men ibland önskar man att till exempel Nora Ephron fått samma genomslag som författare. Hon är inte alls lika hjärtskärande, det är försvisso sant, och inte tillnärmelsevis lika allvarlig, men hon är faktiskt precis lika insiktsfull, precis lika välskrivande. Hon är dessutom väldigt, väldigt rolig. Och otroligt tjusig i polotröja.

Hennes senast, "I Remember Nothing" är en essäbok om - bland annat - åldrande och minnesförlust. Den har precis kommit i pocket. Köp och ge till någon du gillar i julklapp. Eller föralldel, köp och ge till dig själv. Bra, ganska färsk intervju med Nora finns förresten här i amerikanska nätmagasinet Salon.

 

/Anna

Plötsligt händer det, eller en liten bloggtext om att bo i Malmö

Sista tiden har en underlig insikt börjat smyga sig på (en nykommen, som min pappa möjligen skulle säga – det vill säga välbekant men inte känd på länge). Det är denna: jag tycker inte direkt illa om Malmö längre. För å, Å, som jag hållit på under de här tre åren. Klagat på plattheten, klagat på fulheten, klagat på blåsandet, klagat på Möllan-kramandet, klagat på Värnhemstorget, klagat på MFF-mytologiserandet (detta närmast gargantuanska överbruk av ordet "himmelsblå"), klagat på kollektivtrafiken, klagat på avsaknaden av stora feta varuhus, klagat på avsaknaden av ett Stureplan (odd), klagat på cykelstölderna (begripligare, har blivit av med tre stycken). Klagat på allt det som har skilt Malmö från Stockholm, skulle kanske en terapeut sagt, om jag haft någon. (Klagat på stockholmare som på ett storögt, storebrorsaktigt sätt kramat om Malmö.) När Sydsvenskan initierade kampanjen "Vi älskar Malmö" i fjol kände jag en nästan obetvinglig lust att dra igång en egen: "Jag älskar FAN inte Malmö!"

För jag är en person som spjärnar emot. Här i Malmö, på jobbet inte minst, har jag uppfört mig som Den Största Stockholmspatrioten Av Dem Alla. Men när jag en gång i tiden lämnade Lund för Stockholm var det en period präglad av precis lika mycket missnöje, fast då riktat från min djupt sentimentala avståndsbild av Lund mot huvudstadens kalla, mörka hjärta. "Stockholm är inte alls särkilt vackert", brukade jag bjäbba emot på den tiden, om så jag stod i höstsolen framför Dramaten. Sen blev det som det blev, och det som blev var att jag blev en värre Kungsholmen-ambassadör än Mauro Scocco - Västerbron i skymningsljus, hela baletten.

Malmö-ambassadör är jag kanske inte ännu. Men i ljuset (mörkret?) av den, om än aldrig så milda, existensiella förvirring som uppstått sen det blev klart att jag ska bli frilans igen – och att vi inte nödvändigtvis måste bo kvar här – har stan med en illa dold ironi plötsligt börjat visa sig från sina bättre sidor.

Helgen efter att jag bestämt mig för att ta avgångsvederlaget cyklade vi ut till Sibbarp, ett strandområde i Limhamn (på Limhamn, heter det på skånska, men det skär sig i min mun) med små fiskehoddor och trädklungor och evighetslånga gräsmattor ovanför kallt, buteljgrönt hav. Vi satt där i blåsten och drack te i kåsor och lindade halsdukarna hårt om huvudet och tittade på Öresundsbron och plötsligt kändes det som om jag inte kunde tänka mig någon bättre eller mer kongenial plats att bo på än just här. Kanske var det synen av den där bron – som jag älskar tämligen utan förbehåll – som bidrog, som om jag sugits in i hela den där kontinentala propagandan och kände att i den här stan så HAR man ju faktiskt närmare till allt som är roligt. Jag vet inte riktigt. Men ända sedan dess har Malmö befunnit sig i ett otippat behagfullt skimmer, ett skimmer som visserligen lättat avsevärt under cykelturerna genom industriområdet ut till jobbet men som åter sänkt sig så fort jag kommit tillbaka in till stan.

Jag vet inte om det är uttryck för en eventuell prematur separationsångest eller om det faktiskt är så att mitt hjärta efter tre år bänt upp en liten glipa åt det här stället. Delar av det åtminstone. ”Jag ÄLSKAR Västra hamnen”, sade jag till min man när vi var på väg mot den vanliga lördagsrundan på Ica Maxi häromhelgen. Det bara kom. Han tittade på mig, länge, och sade ingenting.

/Anna