Shampoo Rising

Varför jag ändå gillar Lana del Rey

 

Hela julen tänkte jag blogga om Lana del Rey, eller snarare om hennes hit, Video games. Det skulle inte handla om huruvida Lana del Rey är fejk eller inte (ursäkta, men när blev just det ett problem i popsammanhang?). Inte heller om hennes Restylaneläppar eller hennes stenrika uppväxt. Inte om hajpen som ändå uppstått eftersom många inflytelserika skribenter har gjort precis det som jag också tänkt göra: skriva att allt det där inte spelar någon roll.

Nej, för inlägget skulle handla om den där låten, och kanske ännu mer om videon som hör till den.

Det är något med den kombinationen som får mig att minnas varför jag älskar Los Angeles. Den fångar ett slags diffus Los Angeleskänsla så glasklart att jag plötsligt minns exakt hur LA doftar om vintern. Avgaser, säger ni nu, men nej. LA på vintern har en märkligt klar, ren och ljusgrön doft. Inte höst och inte vår. Utan just grön vinter.

Jag var ganska mycket i Los Angeles under många år. Många jular. Det är en speciell grej att vara i LA på julen. Att glida med bilen genom tysta villaområden där trädgårdarna är upplysta av renar i plast, där det är konstgjord snö och ljusslingor överallt.

Finast dekorerat var Bob Hopes hus, han bodde alldeles i närheten av min pappa.

Den glesa känslan. I LA är det sällan folkmassor någonstans. Inte ens dagarna före jul är det fullt i galleriorna. Om man vid något sällsytn tillfälle promenerar (ofta mellan en restaurang och en parkeringsplats) får man gärna känslan av att vara ensam i hela världen.

Men det är den mörka, tunga, slitna Hollywoodmytologin som alltid varit det mest lockande för mig. Den kyliga fuktiga känslan i gamla förfallna Frank Lloyd Wrighthus. Villor med övergivna swimmingpooler. Smuts och mögel som nödtorftigt täcks över med en tunn hinna av glamour. Sådant som man läser om i Kenneth Anger’s Hollywood Babylon eller i James Ellroys böcker. Någonting solkigt och farligt. Ett solsken som är lite för skarpt, där alla sprickorna blir tydliga. Den söndervittrande Angelyne-skylten (finns den kvar? Sist jag var där gjorde den det) som ett monument över Hollywoods dårskap.

Ja, allt det är här en en av världens mest uttjatade mytologier, jag vet. Men när jag hör Lana Del Reys dova, lite släpiga röst och den Jeffrey Lee Pierce-aktiga melodin, ser den flimriga bilden av Chateau Marmont-skylten alldeles i början av videon (jo jo, det är förstås det klyschigaste av allt), då kan jag inte hjälpa det. Jag faller tungt i nostalgi och melankoli och medan jag faller längtar jag tillbaka till LA, till den overkliga tomma låtsaskänslan och till de där ljusgrönt doftande jularna som aldrig komer tillbaka.

Annina

Surdeg, johodå

Ni minns det där vi skrev i årslistan om surdeg va? Om att surdegsraljans - iallafall i syftet att förlöjliga den såkallade medelklassen (numera kodord för andra heltidsarbetande och socialt välanpassade människor med hyfsade inkomster som man av någon anledning inte tycker om) och denna samhällsklass mat- och levnadsvanor - är förbjudet under 2012? Som ett led i denna förbudsrörelse har jag startat en egen surdeg gjord på vetemjöl och lite rårivet äpple. Den står på badrummet eftersom det är det enda varma rummet i lägenheten och ser i nuläget ut såhär:

(Och i söndags såg den ut såhär:

)

Förra gången jag försökte mig på surdeg använde jag ett recept baserat på potatis i den blå River Café-boken. Den blå River Café-boken är mycket, mycket sträng i sitt tonfall (jag skrev lite om det där i den här gamla texten i Sydsvenskan), så det var nästan givet att jag skulle misslyckas - blotta auktoriteten som strömmade från sidorna fick mina ansträngningar att duka under. Eller, mer konkret, förvandlas till en bleksiktig gegga som luktade dålig hygien. Efter det har jag låtit andra baka mina surdegsbröd och har  gladeligen - eller inte så gladeligen - betalat 100 spänn metern för dem. Nu ser jag, som det heter, över min ekonomi, och eftersom jag rent ekonomiskt är en naiv människa med små perspektiv tänkte jag att brödbak i hemmet kan vara ett sätt att spara några kronor. Mer surdegstränade vänner har informerat mig om att vetesurdeg är svårt, så om det inte kommer upp en bild på en knaprig baguette här i morgon vet ni vad som hänt. Men hoppet, hoppet! 

I övrigt, och i motsats till brödfrosseriet här ovan, kan jag meddela att hela Shampoo Rising-kollektivet för närvarande lever på pulver. Så det där vi sade om att omhulda kolhydraten under 2012 var delvis ljug. Till mitt försvar kan jag säga att det finns ingen bättre månad för pulverleverene än januari: minnet av decembers samlade ätande ligger så nära till hands (och på andra kroppsdelar också för övrigt) att det inte känns som om livet håller på att ta slut för att man inte får ta sig ett Digestivekex med alldeles för mycket smör på kvällen. Och apropå det var jag dagen före nyår på fjolårets kanske gladaste restaurangöverraskning: Oysters & Grill i Köpenhamn på Sjaellandsgade, en liten lokal med vaxdukar på borden som serverade de godaste skaldjur jag ätit utanför Italien, köttbitar som hade kostat dubbelt så mycket i en annan del av stan, cava för 40 spänn glaset (danska spänn förvisso men varför vara en glädjedödare?). Åk dit. Bara gör det.

Nu måste jag ut och röra i surdegen. Vi hörs snart igen.

 

/Anna