Shampoo Rising

Hummus! Åh, hummus!

Det är varmt i Malmö. Folk cyklar ännu långsammare än annars. Igår spelade någon granne som annars aldrig spelar musik reggae med öppen balkongdörr (brukade reta mig på säsongskonsumtion av reggae, tycker numera att det är ganska rart.) Själv börjar jag omedelbart bläddra i mitt fläckiga och klistriga lilla exemplar av receptsamlingen ”Lebanese Cooking” som jag plockade med hem från London för tio år sen. (För övrigt utgiven av tidningen Australian Women's Weekly, vilket man säkert skulle kunna fnissa lite åt, om det inte vore för hur bra den är.) För när det är varmt vill jag bara äta grekisk sallad, eller mat från Libanon. Eller ”Libanon”, möjligen – jag har aldrig varit där och den libanesiskt inspirerade mat jag äter är eventuellt lika libanesisk som en chicken parmigiano är italiensk. (Dvs, inte.) Men det är nåt med värmen som lämpar sig så besynnerligt väl för – och förlåt om jag låter som en illa betitlad kokbok – citron, persilja och olivolja.

Det var jag och Annina som var i London den där gången. Hon skulle researcha en guidebok och jag var villigt resesällskap. Vi sov och drack prosecco på ett litet loppigt hotell som kan ha hetat Elysée – helt i enlighet med principen att ju loppigare hotell, desto grandiosare namn – och tillbringade dagarna på fik, på marknader och framför badproduktshyllan på Marks & Spencer vilket vi nostalgiskt brukar referera till som ”Marks & Spencer-psykosen”. (Disclaimer: ja, beteckningen används ytterst lättvindigt.) Andra dagen brände jag oavsiktligt alla mina pengar, som inte var särskilt många, på en Creed-parfym och fick ett litet sammanbrott, och när jag lugnat ner mig gick vi och åt lunch och såg Damon Albarn och Marianne Faithfull på kafét intill. (Det var stort, till och med för en indieförnekare som jag.) Och så åt vi – vilket denna utvikning skulle leda fram till – libanesiskt. ”För det äter man ju aldrig hemma”, sade Annina, och så satte vi oss någonstans på Edgware Road och vräkte i oss hummus och baba ghanoush och kibbeh och tabbouleh som om ingen morgondag funnes. Vilket det gjorde, och då åkte vi hem, och samma sommar öppnade det en magdans-libanes utan stolar vid Norrmalmstorg.

Iallafall. Ända sen dess har jag haft ett stort, välkomnande och tillåtande fack i hjärtat och magen för allt som kan sorteras in under den där lite diffusa östra-medelhavs-flaggan. Inte minst hummus, som jag kan äta rakt upp och ner med sked ur en filskål (vilket jag skämdes lite för ända tills jag läste ett kapitel i ”Fight Club” där huvudpersonen/erna går ut och äter hummus till middag på lokal.) Under åren har jag provat mig fram bland recepten och kommit fram till att jag gillar en riktigt slät och ganska försiktigt kryddad sak. Nigella har en variant med jordnötssmör istället för tahini, vilket ger en aningen sötare hummus – en bra variant när man inte lyckas få tag på tahini. Själv gillar jag det kärva och beska och ganska dominanta draget i tahinin och har gärna i mycket. I ”Meze”, en kokbok med recept från Halv grek plus turk och utmattande många ankedoter från ett riktigt mediemansskönt åttiotals-Stockholm, finns ett receptförslag som ligger nära mitt ideal: en variant som innehåller ganska mycket olja (drygt 1/2 dl per burk kikärtor, gärna en inte alltför fruktig olivolja) och körs länge i mixer för den där riktigt sammetsartade konsistensen. Bästa kikärtorna till hummus hittar du, enligt min blygsamma mening, på Överskottsbolaget där man saluför ett märke som heter Lebanon Garden som har mjuka, fina och lagom salta kikärtor.

Mer: man ska inte ha för mycket vitlök. En liten klyfta från en förhållandevis färsk lök räcker fint till en burk kikärter. Jag har alltid i en puff spiskummin också, men bara en puff, och ungefär en matsked pressad citron. Jag gillar när det är lite surt. Ibland, vilket eventuellt är ett etikettsbrott, kör jag i en näve slätbladig persilja tillsammans med kikärtorna innan mixern sätts igång. Det blir alldeles grönprickigt och vansinnigt vackert.

 

/Anna

Girls, girls, girls

 

Det låter kanske som populärkulturellt koketteri, men det är ganska ofta jag inte riktigt fattar grejen med nya tv-serier - min kyla inför ”Parks and Recreation”, ”Arrested Development” och ”The Wire” är de som kompisar brukar bli surast över. (När de är riktigt illvilliga anklagar de mig bristande intelligens. Och när vi ändå är ute på bekännelseturné: jag älskar Tina Fey men har inte skrattat åt en enda scen i ”30 Rock”. Jag älskar Adele också men tycker ”21” är en mestadels erbarmligt tråkig skiva.)

Därför är jag så jublande glad åt nya HBO-serien ”Girls”. Dels åt att jag fattar hajpen så till den grad att jag både vill dela den och delta i den. För den är ju rolig, rå och rolig och sann: skriven och skildrad med en tonsäkerhet och ett slags smart, odramatiserande vardaglighet som är mycket sällsynt i skildringar av unga människor i komediformatet. Inte minst lyckas den hålla den förödande quirky-faktorn hälosamt låg – att jämföra med Zooey Deschannels horribla sockerfest ”New Girl” vars främsta uppgift verkar vara att visa upp henne i indieklänning och deadpan nedärvd från Jennifer Aniston och Amanda Peet. (Frågan är om Zooey Deschannel nånsin fått vara något mer än indieklänning och deadpan,? Jo, kanske lite i ”Our Idiot Brother”. Den är kul.)

Så till nästa glädjeämne: att Lena Dunham, geniet som skrivit serien och spelar huvupersonen Hannah Horvath, ser ut som hon gör. Det är inget särdeles anmärkningsvärt i hur hon ser ut och kanske inget man borde bli så glad åt – men jag blir det, kan inte låta bli. Jag tänker på en scen då hon står och stretar med sina strumpbyxor, och en annan då hennes såkallade pojkvän ömsint wobblar med hullet på hennes mage, och tänker på hur mycket jag själv hade behövt en populärkultur som faktiskt såg ut som jag. Inte nu direkt, men då, under de där jävla åren mellan 15 och 30 när man var orolig för precis allt. Och det här är en av mina käpphästar i den evigt aktuella frågan kring medias schizofrena relation till utseende, senast aktualiserad med Isabella Löwengrips nakenomslag: det är bra att flera sorter får synas. Och det är, hur absurt den än må vara, bra att Isabella Löwengrip går ut och berättar att jodå, hon väger över 70 kilo. Men vore inte det bästa en normalisering och avdramatisering av kvinnokroppen, att den får vara och se ut hur fan den vill utan att varken behöva försvaras eller föraktas, må det vara i naket eller påklätt tillstånd? Och kanske, helst, att kvinnor inte behöver klä av sig på tidningsomslag i uppfostringssyfte alls? Att man får se ut som man gör utan att nödvändigtvis behöva tala om hur och varför man ser ut man gör?

Lena Dunham och hennes rollfigur har en wobblig mage utan att den kommer med en programförklaring eller är något hon ens måste förhålla sig till – hon är inte, som exempelvis Melissa McCarthy i komediserien ”Mike & Molly”, primärt där för att representera en kroppstyp eller ett utseende. Figurerna i ”Girls” är i första hand människor. Det är nästan otäckt uppfriskande.

 

/Anna

 

 

Om dåliga klippningar och bra hårdagar (hejdå, Vidal Sassoon).

 

 

 Jag vet, det är oförlåtligt länge sen vi skrev här. Vi tar det med versaler, OFÖRLÅTLIGT. Iallafall om du tillhör dem som gillar att läsa oss (och gör du inte det tycker du kanske bara det är skönt att vi inte skrivit, men då kan du ju läsa en annan blogg istället, eller hänga på Twittör). 

Idag poppar jag iallafall in här för att skriva lite apropå att frisyrgeniet Vidal Sassoon gick bort häromdagen. (Jag har för avsikt att poppa in här ganska ofta framöver, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg.) Jag har egentligen aldrig varit en hårperson. När jag växte upp lät jag mig motvilligt friseras av pappa – motvilligheten berodde inte på hans färdigheter, som var alldeles utmärkta, utan på att jag var ointresserad av mitt hår. Och så hade jag en olycklig benägenhet att ackumulera förfärliga tovor. Brudar med bra hår var något mystiskt och glamouröst, ett attribut som för mig framkallade lika mycket avundsblandad längtan som den jag kände inför de lyckliga exemplar som inte blev röda i ansiktet av kroppslig ansträngning, eller de som kunde bli ordentligt solbrända. (Detta var brunbränt åttiotal som helst skulle framlevas i Crocodile Dundee-baddräkt, så tiderna var oförlåtande mot oss med ljus dumplingfysik.) I ettan på gymnasiet hade jag samlat ihop till ett långt, ofriserat hår som oftast låg i en ostajlad virvel runt huvudet. Den mest adekvata beskrivningen av hur jag såg ut kom från en utbytesstudent som under en av mina många skolkdagar frågat var ”the girl with the wild hair” var någonstans. Sen klippte jag lugg och gick upp 7 kilo. (Detta kommer jag fortsättningsvis att referera till som The Dark Ages.)

Lagom till Lundaflytten lät jag luggfasan växa ut och ersatte looken med grungevänlig mittbena. Det var bättre, men inte mycket. Och jag tyckte inte ens om grunge. Sen skaffade jag page, liksom alla tidigare kreationer hemklippt med rakhyvel och kökssax. Inte förrän jag under stor vånda bestämt mig för att flytta till Stockholm och försöka bli en mediaperson gick jag till frisören, den dyraste i stan som låg nere i närheten av stationen. Hon tittade klentroget på mitt hår, konstaterade att det var så misshandlat av slöa saxar och billiga blonderingar att det var grönt i topparna och sen klippte hon mig i sträng tystnad. Det var värt förnedringen - plötsligt hade jag inte bara en klippning. Jag hade en frisyr.

I Stockholm fortsatte jag gå till frisören, mest av skräck för vad mina schicka kolleger skulle tycka om jag inte gjorde det. Dessvärre var detta under hockeyfrillan-redux-och-Toni-and-Guy-lugg-åren (en löjlig, snedställd liten lugg vars nederkant slutade strax under hårfästet i pannan). Det spelade ingen roll vad man bad om – man fick antingen det ena eller det andra. Och varenda gång jag kom hem fick jag retirera till kökssaxtrimningar i badrummet för att få bort antydningarna till hockeynacke.

Sen åkte jag till San Francisco för att göra en intervju. (Det låter väldigt casual, som om detta var något jag brukade göra regelbundet. Det var det inte.) En dag, när jag precis köpt ett par byxor i storlek 36 (jag kunde ha den storleken i ungefär 3 veckor, matters of the heart, den dåliga sorten) och skulle plocka upp en kopp kaffe noterade jag att en person följde efter mig. När jag stannade, stannade han. När jag började gå, började han gå. I skyltfönstrens spegling utanför Saks Fifth Avenue såg jag hur han verkade böja på huvudet och kolla in min hals, och precis som jag funderade på om jag skulle bli panikslagen eller smickrad kom han fram, lämnade över ett kort och berättade att han var ute och raggade frivilliga till en utbildningsdag på Vidal Sassoon-salongen i närheten. Kunde jag möjligen tänka mig att delta?

Två skönlockiga frisörbröder från nånstans norr om Golden Gate-bron klippte, duttade och fönade mitt utvalda huvud under strikt överinseende av salongschefen. Som förstås inte var Vidal Sassoon, men som nog var det närmaste jag kommit en sån frisör: flera gånger tog han över saxen, gjorde ett till synes omärkligt klipp någonstans, satte ett finger på vardera sidan om huvudet, rätade upp mitt huvud, stirrade intensivt i spegeln och nickade därefter belåtet. Tre timmar tog det, drygt, innan den ena frisörbrodern vinkade adjö, spände ögonen i mig och sade åt mig att ”go out and have some fun, girl”. Det gjorde jag inte, inte den sortens fun han nog hade tänkt sig åtminstone - jag tog mitt kantstötta hjärta och min nya frisyr och gick till en deli och köpte en tonfiskmacka och sen satte jag mig på hotellrummet och sorterade mitt smink. Men jag gjorde det med ett hår som var fullkomligt lysande, utsökt klippt ner till minsta slinga. Efter en vecka åkte jag hem, och efter ytterligare några veckor hade perfektionen vuxit ut för att aldrig riktigt återvända. Varenda gång jag går och klipper mig tänker jag på den där gången, och idag lite extra. Vila i frid, Vidal Sassoon. Vore det inte för dig hade jag aldrig fått veta hur en riktigt bra hårdag, en endaste enda, faktiskt känns.

 

/Anna

 

ps. Kunskapskanalen visade en bra dokumentär om VS för bara ett par veckor sedan – den är bortplockad från SVTPlay men det är nog inte osannolikt att den dyker upp i tablån igen.