Det är varmt i Malmö. Folk cyklar ännu långsammare än annars. Igår spelade någon granne som annars aldrig spelar musik reggae med öppen balkongdörr (brukade reta mig på säsongskonsumtion av reggae, tycker numera att det är ganska rart.) Själv börjar jag omedelbart bläddra i mitt fläckiga och klistriga lilla exemplar av receptsamlingen ”Lebanese Cooking” som jag plockade med hem från London för tio år sen. (För övrigt utgiven av tidningen Australian Women's Weekly, vilket man säkert skulle kunna fnissa lite åt, om det inte vore för hur bra den är.) För när det är varmt vill jag bara äta grekisk sallad, eller mat från Libanon. Eller ”Libanon”, möjligen – jag har aldrig varit där och den libanesiskt inspirerade mat jag äter är eventuellt lika libanesisk som en chicken parmigiano är italiensk. (Dvs, inte.) Men det är nåt med värmen som lämpar sig så besynnerligt väl för – och förlåt om jag låter som en illa betitlad kokbok – citron, persilja och olivolja.
Det var jag och Annina som var i London den där gången. Hon skulle researcha en guidebok och jag var villigt resesällskap. Vi sov och drack prosecco på ett litet loppigt hotell som kan ha hetat Elysée – helt i enlighet med principen att ju loppigare hotell, desto grandiosare namn – och tillbringade dagarna på fik, på marknader och framför badproduktshyllan på Marks & Spencer vilket vi nostalgiskt brukar referera till som ”Marks & Spencer-psykosen”. (Disclaimer: ja, beteckningen används ytterst lättvindigt.) Andra dagen brände jag oavsiktligt alla mina pengar, som inte var särskilt många, på en Creed-parfym och fick ett litet sammanbrott, och när jag lugnat ner mig gick vi och åt lunch och såg Damon Albarn och Marianne Faithfull på kafét intill. (Det var stort, till och med för en indieförnekare som jag.) Och så åt vi – vilket denna utvikning skulle leda fram till – libanesiskt. ”För det äter man ju aldrig hemma”, sade Annina, och så satte vi oss någonstans på Edgware Road och vräkte i oss hummus och baba ghanoush och kibbeh och tabbouleh som om ingen morgondag funnes. Vilket det gjorde, och då åkte vi hem, och samma sommar öppnade det en magdans-libanes utan stolar vid Norrmalmstorg.
Iallafall. Ända sen dess har jag haft ett stort, välkomnande och tillåtande fack i hjärtat och magen för allt som kan sorteras in under den där lite diffusa östra-medelhavs-flaggan. Inte minst hummus, som jag kan äta rakt upp och ner med sked ur en filskål (vilket jag skämdes lite för ända tills jag läste ett kapitel i ”Fight Club” där huvudpersonen/erna går ut och äter hummus till middag på lokal.) Under åren har jag provat mig fram bland recepten och kommit fram till att jag gillar en riktigt slät och ganska försiktigt kryddad sak. Nigella har en variant med jordnötssmör istället för tahini, vilket ger en aningen sötare hummus – en bra variant när man inte lyckas få tag på tahini. Själv gillar jag det kärva och beska och ganska dominanta draget i tahinin och har gärna i mycket. I ”Meze”, en kokbok med recept från Halv grek plus turk och utmattande många ankedoter från ett riktigt mediemansskönt åttiotals-Stockholm, finns ett receptförslag som ligger nära mitt ideal: en variant som innehåller ganska mycket olja (drygt 1/2 dl per burk kikärtor, gärna en inte alltför fruktig olivolja) och körs länge i mixer för den där riktigt sammetsartade konsistensen. Bästa kikärtorna till hummus hittar du, enligt min blygsamma mening, på Överskottsbolaget där man saluför ett märke som heter Lebanon Garden som har mjuka, fina och lagom salta kikärtor.
Mer: man ska inte ha för mycket vitlök. En liten klyfta från en förhållandevis färsk lök räcker fint till en burk kikärter. Jag har alltid i en puff spiskummin också, men bara en puff, och ungefär en matsked pressad citron. Jag gillar när det är lite surt. Ibland, vilket eventuellt är ett etikettsbrott, kör jag i en näve slätbladig persilja tillsammans med kikärtorna innan mixern sätts igång. Det blir alldeles grönprickigt och vansinnigt vackert.
/Anna