Jag har, som alla andra, slukat ”Orange is the New Black”, Netflix nästan perfekta dramakomedi om en lite rörig WASP-brutta som får tillbringa 15 månader i fängelse.
Som en direkt konsekvens har jag i helgen lagat Chicken Kiev, med vägledning från ett till synes mycket grundligt recept i Guardian från förra sommaren. I OITNB (jobbig akronym, men att skriva ut hela serien är jobbigare) är det ryskättade fängelsekocken Red (på bilden här nedanför) som fantiserar om att få tag i en lösspringande höna som siktats på fängelsegården, för att därefter banka ut köttet, fylla det med örtsmör, dubbelpanera och sen sänka ner i fritösen. Fast det hade jag inte koll på precis när jag såg scenen. ”Vad är det egentligen i en chicken Kiev?”, sade jag till min man. ”Det har vi googlat under nån annan film”, svarade han, och det hade vi säkert, men inte kom jag ihåg det bara för den sakens skull. Och det finns ju så många kycklingar med namn som inte ger en någon vägledning alls. (Vad skiljer Marengo från A la King? Eller snarare, hur ska man kunna lägga det på minnet?).
Men nu blev det av. Ganska många timmar från start till slut. Fjärilsskärande av filéer. Pilligt ihoprullande för att smöret inte skulle rymma. Frysbox tre timmar, sen på med panering och så kylskåp ytterligare en. När jag väl fick sänka ner de stora blobborna i oljan var förväntningarna på topp.
Resultatet? Tänk er hur det låter när Larry David säger ”nah”. Varken bra eller dåligt. Jag fick till en dubbelpanering som borde ha fått min gamla hemkunskapslärarinna att falla i gråt av beundran, men innanför paneringen var det lite, tja, bland. Det smakade kyckling och örtigt vitlökssmör, men summan av delarna blev inte större än summan av delarna – att jämföra med frityrkompisen croquetas (det här är Nigellas och Nick Cleggs fru Miriams recept), som på närmast alkemiskt manér går från tjock, smaksatt bechamelsås doppat i brödsmulor till något jag lätt skulle kunna beställa som min sista måltid, för att fortsätta på fängelsetematiken.
Silver lining finnes: under receptläsningen ramlade jag över den här boken: ”The Prawn Cocktail Years”. Hur den kan ha ramlat utanför min radar, jag som älskar nästan allt som är sjuttis utom sån med ädelost (allt som skiftar i grönt och blått alltså), är en gåta, men den finns fortfarande att köpa. Det tänker jag göra.
/Anna