Shampoo Rising

R som i R&B

Dagens låt. Alldeles ny är den också.

 

/Anna

Män som eventuellt färgar håret revisited: Damian Lewis

I vår bloggstatistik ser man att förhållandevis många besökare fortfarande surfar in via vår lilla serie om män som färgar håret. (Förmodligen bara på jakt efter en trivsam, icke spekulerande bild på Christer Sjögren eller Silvio Berlusconi, men ändå.)

Såhär i uppladdningstider för tredje säsongen av Homeland – eller uppladdning och uppladdning, jag tyckte avrundningen av säsong 2 var en sån total OTT och är skeptisk – får man därför åter anledning att fundera över Damian Lewis hår. Det är de där jämnfärgade röda ögonbrynen som känns som en give away på hårfärgsförbättring, men jag kan ha fel. Kanske är han bara en brynfärgare? Bild lånad från Just Jared.

 

/Anna

Och så lite SNL-glädje

Manfallet (bokstavligen) på Saturday Night Live har pågått ett tag. Själv tyckte jag det var jobbigast att säga adjö till Bill Hader. Gud vad jag älskar Bill Hader.

Iallafall, i dagens New York Times får man veta att sex nya personer är på väg in OCH att Emily Strong ska ta över Weekend Update. Hurra! Här är hennes "The girl you wish that you hadn't started a conversation with at a party"-sketch. Det kanske bara är jag, men samtiden känns väldigt ofta som den där sketchen.

Update: mer hurra! 

 

 

/Anna

Filmtips: Clear History

 

Apropå Larry David: ni måste se ”Clear History”. Den finns hos HBO Nordic och filmnet och säkert på fulstreamingsajter där man före filmen måste klicka sig förbi en herrans massa popuprutor som frågar om man vill spela kort eller göra saker med lokala slynor (sic).

Varför? För att det finns så mycket att älska: att den utspelar sig på Martha's Vineyard, att en underintrig handlar om fellatering av Chicago (bandet, inte staden), att Eva Mendez är med. Och, inte minst, att den utmanar vår idé om i vilken höjd eluttag bör placeras.

 

/Anna

All I wanted was to eat the chicken

Jag har, som alla andra, slukat ”Orange is the New Black”, Netflix nästan perfekta dramakomedi om en lite rörig WASP-brutta som får tillbringa 15 månader i fängelse.

Som en direkt konsekvens har jag i helgen lagat Chicken Kiev, med vägledning från ett till synes mycket grundligt recept i Guardian från förra sommaren. I OITNB (jobbig akronym, men att skriva ut hela serien är jobbigare) är det ryskättade fängelsekocken Red (på bilden här nedanför) som fantiserar om att få tag i en lösspringande höna som siktats på fängelsegården, för att därefter banka ut köttet, fylla det med örtsmör, dubbelpanera och sen sänka ner i fritösen. Fast det hade jag inte koll på precis när jag såg scenen. ”Vad är det egentligen i en chicken Kiev?”, sade jag till min man. ”Det har vi googlat under nån annan film”, svarade han, och det hade vi säkert, men inte kom jag ihåg det bara för den sakens skull. Och det finns ju så många kycklingar med namn som inte ger en någon vägledning alls. (Vad skiljer Marengo från A la King? Eller snarare, hur ska man kunna lägga det på minnet?).

 Men nu blev det av. Ganska många timmar från start till slut. Fjärilsskärande av filéer. Pilligt ihoprullande för att smöret inte skulle rymma. Frysbox tre timmar, sen på med panering och så kylskåp ytterligare en. När jag väl fick sänka ner de stora blobborna i oljan var förväntningarna på topp. 

 

Resultatet? Tänk er hur det låter när Larry David säger ”nah”. Varken bra eller dåligt. Jag fick till en dubbelpanering som borde ha fått min gamla hemkunskapslärarinna att falla i gråt av beundran, men innanför paneringen var det lite, tja, bland. Det smakade kyckling och örtigt vitlökssmör, men summan av delarna blev inte större än summan av delarna – att jämföra med frityrkompisen croquetas (det här är Nigellas och Nick Cleggs fru Miriams recept), som på närmast alkemiskt manér går från tjock, smaksatt bechamelsås doppat i brödsmulor till något jag lätt skulle kunna beställa som min sista måltid, för att fortsätta på fängelsetematiken.

 

 

Silver lining finnes: under receptläsningen ramlade jag över den här boken: ”The Prawn Cocktail Years”. Hur den kan ha ramlat utanför min radar, jag som älskar nästan allt som är sjuttis utom sån med ädelost (allt som skiftar i grönt och blått alltså), är en gåta, men den finns fortfarande att köpa. Det tänker jag göra.

 

/Anna

Tomatblogg

 

Det här inlägget går att sortera in i facket livsnjutarblogg. (Ni som vill ha angelägna politiska utspel kan alltså genast surfa vidare.) Men frågan är om tomatsås ska klassas som lisvnjuteri? Snarare är det en livsnödvändighet. Under perioder även ett livets nödtorft: min sista termin i Lund, hösten 1996, hade jag inget studiemedel (det hade jag partajat upp under sommaren medan jag låtsades läsa socialantropologi) och gick huvudsakligen omkring och prokrastinerade min flytt till Stockholm. Den enda kost min budget tillät var 1. blodpudding och 2. tomatsås. Blodpuddingens versatilitet är högst överdriven, men tomatsås funkade till allt från tillbehör till rostat bröd till spaghetti till soloföreställningar som soppa. En burk tomater blev sås till minst två dagars middagar, och en blodpudding kunde räcka en hel vecka. Jag behöver kanske inte tillägga att jag magrade en del den hösten - å, så härligt det var. En period hade jag alltid gul lök i, och lagerblad och rödvin, ifall jag råkade ha nåt hemma. Ibland socker också. Sen blev jag foodie-skrämd och slutade med sånt (det var mestadels River Café-bokens fel) och hade på sin höjd bara pyttelite vitlök och onödigt dyr olivolja. En period använde jag bara de burkade körsbärstomaterna från Mutti, som kostade 24 spänn burken på Ica Kungsholmstorg. Det slutade jag med efter att min man tittat på kvittot.

(MORE)

 (CONT'D)

Nu, när jag är vuxen och bor i Skåne där man såhär års kan komma över jättelådor med goda tomater (till exempel från Tomatens hus i Kvistofta), behöver jag inte förlita mig på enbart burktomater (även om burktomater alltid är mycket bättre än dåliga färska). Jag har dessutom börjat göra tomatsås i ugnen. Receptet kommer från Hugh Fearnley Whittingstalls vegokokbok och är, förutom att vara enkelt, väldigt bra när man har stora mängder tomater (vi pratar minst 1,5 kilo): man delar tomaterna i halvor, lägger dom med snittytan uppåt i den största ugnsform man har, häller över en eller några matskedar olivolja beroende på antalet tomater, finhackad vitlök och några kryddkvistar. Timjan är bra, både vanlig och citronvarianten. Rosmarin funkar till rätter där det passar, även om det i för stora mängder kan bli lite tvålsmakande. Salt och svartpeppar, eller peperoncino om man vill ha en aningen varmare och starkare sås. Sen in i ugnen på ungefär 180 grader i ungefär en timme, eller tills tomaterna karamelliserats lite: när man petar med en slev på tomaterna ska de kollapsa. Hugh rekommenderar att man silar bort skalen men det gör inte jag, för jag gillar skalen och tycker de tillför bra konsistens, så jag kör dem i mixern istället. Sen ner i burkar och in i frysen för skamfri, ohämmad livsnjutarglädje vintern lång.

/Anna

ps. Om man är intresserad av antioxidanter och sånt – och det är alla över 40 hur mycket dom än eventuellt försöker låtsas motsatsen – sägs det dessutom vara så att antioxidanten lykopen i tomater bara frigörs vid kokning.

 

 

 

/Anna

Prinsessan revisited

Ouch, nu har recensionerna på Diana-filmen börjat ramla in i de brittiska tidningarna. Och dom är inte nådiga. Jag har sett den, på Malmö Filmdagar häromveckan. Recension kommer i Sydsvenskan om en månad när den går upp i Sverige, och jag ska därför inte gå alltför djupt in på vad jag tyckte, men man kan iallafall konstatera att biopics är en svår genre. I det här fallet antagligen extrasvårt, eftersom det bara är 16 år sen hon dog och – kan jag tänka mig – eftersom Dianas liv fortfarande överskuggas av hennes död, i synnerhet den där hjärtskärande begravningen med den lilla vita Mommy-buketten på kistan. Min underläpp börjar darra vid blotta tanken. Vissa hävdar att till exempel kulturkritiker alltid blir sämre och blödigare kritiker efter att de fått barn, och barnaspekten påverkar nog konstnärligt utövande på alla möjliga sätt – i det här fallet var det antagligen omöjligt att ta sig an filmen utan att just fundera på hur hennes barn ska må av den. (Tycker jag sådana hänsyn är värda att ta? Vet inte, antagligen, men jag kanske kan få återkomma till det.) Sen har vi det gamla vanliga problemet med biopics: att det ofta blir lite tandlöst och uppradande, skådiskaraoke i peruk snarare än gestaltning av en verklig människa.

Jag har konsumerat min beskärda del av Dianafiktion genom åren: Julie Burchills yviga bok, Tina Browns mer sansade, butlern Paul Burrells tell all-bok, det där Newsweek-numret som gav sig på att skildra Diana så som hon skulle varit om hon fått uppleva sin 50-årsdag (hon hade twittrat, men det misstaget har vi ju alla gjort). Jag var väldigt tagen av hennes död, minns jag. Det var slutet av sommaren och jag bodde i andra hand i en hemsk lägenhet på Götgatan i Stockholm: dagen då jag flyttade in var det en pisspöl i duschen, någon månad senare var badrummet invaderat av flugor. Det var den 31 augusti och jag hade ätit en lite deppig middag: köttbitar handlade över disk och mycket vin, förvisso, men det var nåt med kvällen som var lite avslutat och sorgligt på nåt vis - kanske bara sommaren. Dagen efter ringde min mamma och pratade om först det ena och sen om det andra, och sen sa hon att ”den andra stora nyheten idag är ju att prinsessan Diana är död”. Hade det varit nu hade man ju vetat det betydligt tidigare, men det var ju 1997, och internet fanns på exakt en (1) dator på kontoret. Så jag kollade på TV, och gick ut och köpte nån kvällstidning, och jag minns att jag tänkte att hon ju inte var jätteung iallafall, vilket känns väldigt konstigt nu eftersom hon bara var 36, men hon var iallafall äldre än alla jag umgicks med. Och sen kom begravningen – 16 år sen igår – och den kunde jag inte se, men jag spelade in den på VHS. Och sen satt jag där, framför min lilla 14 tums-teve och sorgefrossade och grät så jag knappt fick upp ögonen efteråt.

Så det är klart att jag såg fram emot Diana-filmen även om den var ungefär vad jag trott: ganska lågmäld, välmenande föralldel, men också rätt mycket kvar på ytan. Men detta måste ändå sägas om Naomi Watts: satan vad hon är bra som Diana. En bit in, när hon gör intervjun med massvis av svart kajal runt ögonen och säger att de var ”three in this marriage, so it was a bit crowded”, var jag tvungen att blinka och ruska på huvudet för att få klart för mig om det var Naomi eller den riktiga ladyn. Jag läste en artikel där Naomi Watts berättade att hon gått runt med en tandpetare i munnen för att kunna efterhärma Dianas minspel och plastik – den var lite konstigt översatt den där artikeln, så jag fattade inte riktigt HUR den där tandpetaren placerats eller gjort för nytta – men oavsett vad så måste det ha funkat, för den där luftiga, lite försiktiga rösten och den väldigt London:eska estuary English-dialekten som var Dianas är på pricken.

Oavsett vad hade arma Naomi Watts superfint smink på premiären – eller jag tror det är premiären, eftersom Go Fug Yourself -brudarna kopplar den här bilden till recensionerna. Kritiker is a bitch men ett bra rouge tröstar mer än man kan tro. http://gofugyourself.com/difugna-09-2013

 

/Anna

(Bilden lånad från UsMagazine. Det är Naomi till vänster.)

Hipsturlördag coming up

 

 

Min man har varit på Island med jobbet några dagar. Första kvällen messade han att han varit inne i en hipsterbokhandel i Reykjavik. Sen kom han hem med den här: kokboken Pitt Cue (japp), från en brittisk barbecuekrog med samma namn (vi pratar inte mer om namnet tror jag). Det är mycket gris och mycket skägg och mycket bourbon, så det bör följaktligen dröja max ett halvår innan den finns i svensk utgåva. Det är nu och här som jag i sann samtidsanda borde hipster-raljera lite, antar jag, men eftersom jag gillar de flesta påstådda konsekvenserna av såkallad hipsterism tänker jag inte göra det. Utomhus är det indiansommar, kanske den sista slängen för i år, så jag funderar på om premiärprovlagningen ska vara den hemgjorda cherry colan. Eller kanske negroni-varianten där man byter ut ginet mot bourbon? 

 

 

/Anna

Lunch, Thor Modéen stylee

Vi hamnade slutligen på Fredholms deli i Krischansta. Brantevikssill med purjo och potatis på den ena, rostbiff med remoulad och potatissallad på den andra. Superbt trevligt ställe för övrigt, gå dit!

Hotelldöden

Fest med kollektivet. Obs: det är flaskan som är liten, inte glaset som är stort.