Vaknade ovanligt tidigt till ljudet av kyrkklockorna i Sankt Johannes kirke - en säkert oavsiktlig men passande inramning till den förfärliga nyheten som mötte mig i mobilen om att Robin Williams tagit sitt liv. Har suttit här i vardagsrummet någon timme, morgonteet kallt och odrucket och med kalkslöjor på toppen, och scannat den ena nyhetstexten och minneskolumnen efter den andra, och jag fastnade särskilt för den här, av A.O. Scott i New York Times, och dessa rader i synnerhet:
»Watching him acting in earnest, you could not help but be aware of the exuberance, the mischief, that was being held in check, and you couldn’t help but wonder when, how or if it would burst out. That you knew what he was capable of made his feats of self-control all the more exciting. You sometimes felt that he was aware of this, and that he enjoyed the sheer improbability of appearing as the straight man, the heavy, the voice of reason.«
Jag blev medveten filmkonsument ungefär samtidigt som det där skiftet i Robin Williams karriär, när han började göra annat än ren komedi. När jag såg "Good Morning Vietnam" på filmstudion i Laholm, med underdåniga svenska dagstidningsrecensioner i huvudet, var jag både för ung och för okunnig i Vietnamhistoria för att förstå storheten (den gick fram när jag såg om den häromåret). Däremot var jag exakt 16 när "Döda poeters sällskap" kom, en av filmerna som A.O. Scott refererar till här ovanför. Det är en berättelse som man som luttrad vuxen kan uppleva spelar så hårt på adolescensens känslosträngar att det ibland blir lite löjligt, men jag var fullkomligt tagen då: skärrad och skakad och direkt rusig av filmens komplett oironiskt förmedlade grundidé om att livet också handlar om att våga ställa sig vid sidan av, att tänka själv, att värdera sånt som egensinne och besvärlighet. Somligt – som Walt Whitman-romantiken och de storögda tonårsromansintrigerna med hästsvansflickor och onda sportkillar i synnerhet – släppte jag ganska snabbt, men den här scenen - i synnerhet slutscenen – tänker jag fortfarande ofta på. Jag är så innerligt glad att jag hann se den och ta den till hjärtat innan jag blev för gammal och för cynisk.
/Anna
(Bild från Google och klipp från tuben.)