Shampoo Rising

En torsdag med bomber och Diane Keaton

 

Nu i veckan har det varit Malmö Filmdagar - tre fröjdefulla dygn då pressvisningar i Malmö plöstsligt känns som ett, ja, event, för att använda det moderna ordet. Mycket mer folk än vanligt är det iallafall, och goda gratismackor, och ny film hela dagen. Igår när jag skulle ta tåget för att åka över hann jag inte mer än få in Dankortet i biljettautomaten innan personal i neonvästar kom rusande upp från perrsongerna och vrålade "UD UD UD UD UD"! Min hjärna är fortfarande inte helt i synk med danska, så jag trodde först det var en ovanligt morgontidig svensexa som brölade loss i bergrummet, men då började en av neonvästarna vifta med hela överkroppen och, förutom att skrika "UD" också skrika "BOMBE". Så jag tog Dankortet igen och gick så värdigt jag kunde uppför trapporna tills jag blev lite rädd på riktigt och småsprang till andra sidan Torvehallerne. Polisbilar kom. Maskingevär plockades fram. Men det är Danmark, och folk verkade ganska lugna, och en stund senare kunde jag ändå gå ner på perrongen och kliva på tåget, försenat men tillsynes fritt från sprängämnen. I Politiken och Berlingske gick det ut signalement på någon med "mellanösterutseende" (ja) och "helskägg" (det också) som skulle uppträtt hotfullt. Polisjakt pågick i hela stan. Övervakningskameror påstods ha fångat den suspekte tågresenären. Senare på dagen framkom dock att "bomben" i själva verket var en student som satt och tentapluggade intensivt i en bok som handlade om terrorism. När hans väska vält hade en medpassagerare lagt ihop delarna och antagit att detta eventuellt var en terrorist. Själv är jag ju inte så värst kunnig i terroristpsykologi men jag tänker liksom ändå att OM man nu vill spränga ett tåg eller annat färdmedel så kanske man inte sitter och stryker under i en instruktionsbok precis före dådet? Men det är ju bara jag det.

Ja, sen kom jag fram till Malmö. Jag missade "Chef" men hann se Rob Reiners nya "And so it goes", en stor, rumsvarm klump med rent smör. De amerikanska kritikerna har varit relativt kallsinniga, och de är ju generellt bättre både på att uppskatta och begripa den här sortens berättelser, så jag orkar inte tänka på hur den svenska kritikerkåren kommer att kräkas när det blir dags (undantaget yours truly då, jag ska recensera i Sydsvenskan). Och visst, inte höll den Nancy Meyers-klass inte - trots Diane Keatons konsekventa GMILF-styling i stärkta blusar och perfekt page – men oboy vilken feelingsfest: kall man blir varm, barnlös kvinna blir farmor, exheroinist blir dunderpappa, brunt hoarder-gubbrum blir lila flickrum. Inte för att tårar egentligen är något som helst kvalitetskvitto, och jag hade dessutom ont i bihålorna och hade druckit ett halvt glas vin, men jag hulkade på ett synnerligen ovärdigt sätt minst fem gånger.Dessutom: Diane Keaton sjunger "The Shadow of Your Smile"! Svensk remiär 3 oktober. Kommer jag att se om den? Jag kommer att se om den.

 

(Här sjunger Diane Keaton i Annie Hall. Klipp från youtube.)

 

 

/Anna

Laktosvanor och dess konsekvenser

Mat är tröst, mat är minnen, mat är ursprung. Länge har jag därför trott att svaret på den hypotetiska frågan om vad jag möjligen INTE gillar med Danmarkslivet var "FILBRISTEN". ("Fil", var junkieresponsen till min bror när han skulle komma över i helgen och undrade om han skulle ta med något.) Jag har ju alltid haft fil hemma: inte bara som stand-in-middag när det varit för jobbigt att laga något, utan för mig har fil med kanel och någon neutral flinga (inga paradismüslis, tack) varit matens motsvarighet till en svart knälång klänning. Förutsägbar och odramatisk, därför helt oumbärlig. Ett liv utan fil? Inte otänkbart förstås – värre förluster kan jag enkelt föreställa mig – men lite fattigare.

Under mina desperata rundor i mejeridiskarna här har jag så noterat kærnmælk, sødemælk, letmælk (som är samma som mellanmjölk), minimælk (som är samma som lättmjölk), rasspecifik mjölk (jerseykomælk), rasspecifikt smör (jerseykosmør), mängder av yoghurt, den ägguleskummiga syrade mjölkprodukt som heter koldskål, en tjock, sur och fet sak som heter Ymer. Alla ostarna ska vi bara inte tala om. Men ingen fil. Min müsli slokade i sin burk (nä, man kan inte ha müsli till yoghurt) och innan helgbesöket gjorde jag upp en liten plan för hur jag skulle få de Sverigeimporterade tetrorna att räcka extra länge (försöksmodell: fil istället för eftermiddagsdrink på fredagen). Men vet ni, jag får gradera ner mitt otrivselsvar till "gräddfil" för vanlig fil, det finns! Dock heter den inte fil utan A-Kultur, med undertiteln Økologisk letmælk syrnet med Lactobacillus Acidophilus-kultur. Tusind tak Danmark! Såhär ser den ut (felvänd eftersom det här inte är Instagram och man inte kan räta upp bilder utan en examen i HTML), och laktosglädjen vet idag inga gränser. 

 

 

/Anna

Bobyten

 

Om man tillhör dem som flyttar på sig några gånger under livet (under ordnade och förhållandevis trevliga former, ska tilläggas) är man i princip skyldig sig själv att prova olika sorters hus och kvarter.

Så efter i tur och ordning radhus (Umeå), villa 1 (Laholm), villa 2 (Laholm), systerbo och kombo i sextiotalslägenhet (Lund), singel i fin andrahandslägenhet (Bondegatan), singel i äcklig andrahandslägenhet (Götgatan), sambo i Årsta, singel i fin Hornstullsetta med sprucket tak, sambo på Kungsholmen, man och dotter på Kungsholmen, och så nu senast man och dotter i nybyggt och charmlöst med öppen och blodtryckshöjande planlösning i Malmö. Nybyggt är per definition charmlöst, kan man säga. Allt är fyrkantigt, allt är praktiskt, det sitter eluttag på varje ledig väggyta, man har en gästtoalett fastän man kanske hellre skulle haft ett skafferi, man kan skaffa sig alla sorters handikapp och ändå komma in och ut på någon minut. Ungefär så. När Köpenhamnsplanerna började ta form tänkte vi först fortsätta med det nybyggda. Att bo praktiskt är nämligen en lika brant slippery slope som att använda lågklackade skor – det är fulare, men mycket enklare, och när man väl fått feeling för det är det svårt att gå tillbaka till, säg, frimärkesstora badrum eller långpromenad i åttacentimetersklack (men snygga ben hade man, och en mer hanterbar mängd nagellack).

Men så hittade vi en gammal och lite konstig lägenhet istället, vid søerne i Nørrebro. Utan hiss, utan balkong och utan tvättmaskin, med vindstrappa så brant att man tvångsmässigt börjar tänka på testamentet, men i den sortens stadskvarter som får tungan att hänga ner till knäna för oss som bott i en ständigt pågående byggarbetsplats i fem år (det är en annan grej med nybyggda områden – de gör liksom aldrig övergången från nybyggda till färdigbyggda).

Nørrebro är möjligen inte en stad som aldrig sover, men det är inte så långt ifrån. Och här finns många sorters människor med många sorters ursprung, en insikt som kanske allra hårdast drabbar oss som tillbringat lång tid i Stockholms innerstad, det min kompis O bistert brukar beskriva som ett reservat för mellanchefer i medelklassen (jag var förvisso aldrig mellanchef, men jag hann flytta till Stockholm innan det blev sådär tragikomiskt dyrt som det är nu).

Framför allt känns det ganska snällt och alla-ska-med här. I vårt förra hus blev det mobilisering när någon föreslog vi kanske borde sätta upp en gunga på gården. Här har vi både gunga och frodig växtlighet i trädgården och en stor lekplats alldeles intill – nu är mitt barn snart förbi lekplatsåldern, men ändå – och huset har under flera år upplåtit en vägg till Copenhagen Mural Festival, vilket förstås bara är ett fancy namn för en regelrätt graffitifestival. Nu är jag personligen möjligen inte nere sen dag ett med just graffiti, men bara att det faktiskt får finnas känns som det enda rimliga för en stad av den här storleken. Låter det som om jag romantiserar? Exotiserar? Det gör jag kanske också, men vet ni, det får man när man bara bott här en månad.

/Anna

 

ps. Bilden här nedanför är från en offentlig stadsträdgård med odling på Jagtvej. Som det brukar heta, bra grej.

Sen sist

Om man skulle vilja hinka lite rosé på väg ut, eller bara trösthutta på morgonpendeln, så är det "tilladt i moderat omfang". Skylt på Hovedbanegården. Röka på perrongen får man däremot inte göra längre, och fimpbergen på spåren är faktiskt mindre än förr.Slik = godis. Den här skylten är från Nørrebrogade.Varm korv extra allt dansk style på Højbro Plads, den här med alla tillhörande toppings: färsk lök, rostad lök, inlagd gurka, senap och remoulad. Bröd. Har jag glömt något? Antagligen. Gott? Ja, och kladdigt.Handgjorda glasspinnar från Olufs Is på Olufsvej, en liten tvärgata mellan Triangeln och Parken på Østerbro. Dyra, vackra och söta (söta som i mycket socker, då). Den till vänster är pistaschglass med ljus choklad och krokant, den till höger en såkallad "Tivoli is". Ska prova sorbeterna nästa gång.Laxtartar på strålande och sympatiska Manfreds & Vin på Jægerborgsgade, tvärs över gatan från Relæ. Sju rätter avsmakningsmeny för 250 kronor. Vinpaket på 3 glas kostar samma. Laxtartaren var nummer fyra kvällen vi gick dit. Roligt men lite platt franskt naturvin i glaset vars druva jag glömt.

(Dom säljer förresten viner också, så gillar man det man druckit kan man ta med sig en flaska hem. Jag köpte med en flaska av ett rött franskt vin jag en gång druckit på Bastard i Malmö och för evighet kommer att referera till som "Gödselvinet".)

/Anna

Nørrebro, min skat

 

En bekant, också från ett annat nordiskt grannland än det vi befinner oss i, påpekade när vi letade hem i Köpenhamn att Nørrebro är idealiskt eftersom man bor sida vid sida med alla de andra immigranterna.

Och här hamnade vi, på en gatstump med en offentlig basketplan och brygghus och begagnataffärer, där det är partajljud till ungefär tre varje natt och där sirenerna till och från Rigshospitalet ramar in kvarteren. Efter att ha bott först på en stillsam Kungsholmengata och sen en knäpptyst stadsdel i Malmö är det lite som att komma till The Big City första gången. Och det är en, i brist på exaktare ord, kul stadsdel. Svår att bekriva utan att låta exotiserande och storögd (Stockholms innerstad it certainly ain't), men nästan parodiskt urban med sin mix av lång- och kortväga invandrare, av slängiga twentysomethings på cykel, av turister, breederfamiljer och cigarillpensionärer. Lägg därtill massvis med krogar. Oysters & Grill, till exempel, som jag bloggat om förut tror jag, men det finns ingen anledning att inte göra det igen. Ligger på Sjællandsgade, en tvärgata till Nørrebrogade, och är rough och gulligt på samma gång: vedträvägg, uddaporslin, vaxdukar, entré som känns som att kliva in i ett grovkök mitt i pågående renovering. Cavan kostar 40 kronor glaset (danska, men ändå), vinerna 60-70 pix glaset, en varmrätt med spektakulärt fint kött mindre än 200, skaldjurstallrikarna mindre ändå. Till det pommes frites med timjansalt och hemslagen majonnäs, gnisslande sallad med senapsdressing.

Vi var där häromkvällen – det är något med sensommarvädret och Nørrebropriserna som bryter ner allt motstånd mot ännu en kväll när någon annan lagat mat. Vet inte om perfekt är ordet, men mysigt som satan.

 

 

 

/Anna

Mer Robin

Skrev en liten minnestext hos Sydsvenskan också.

 

 

/Anna

Hejdå Robin

Vaknade ovanligt tidigt till ljudet av kyrkklockorna i Sankt Johannes kirke - en säkert oavsiktlig men passande inramning till den förfärliga nyheten som mötte mig i mobilen om att Robin Williams tagit sitt liv. Har suttit här i vardagsrummet någon timme, morgonteet kallt och odrucket och med kalkslöjor på toppen, och scannat den ena nyhetstexten och minneskolumnen efter den andra, och jag fastnade särskilt för den här, av A.O. Scott i New York Times, och dessa rader i synnerhet:

»Watching him acting in earnest, you could not help but be aware of the exuberance, the mischief, that was being held in check, and you couldn’t help but wonder when, how or if it would burst out. That you knew what he was capable of made his feats of self-control all the more exciting. You sometimes felt that he was aware of this, and that he enjoyed the sheer improbability of appearing as the straight man, the heavy, the voice of reason.«

Jag blev medveten filmkonsument ungefär samtidigt som det där skiftet i Robin Williams karriär, när han började göra annat än ren komedi. När jag såg "Good Morning Vietnam" på filmstudion i Laholm, med underdåniga svenska dagstidningsrecensioner i huvudet, var jag både för ung och för okunnig i Vietnamhistoria för att förstå storheten (den gick fram när jag såg om den häromåret). Däremot var jag exakt 16 när "Döda poeters sällskap" kom, en av filmerna som A.O. Scott refererar till här ovanför. Det är en berättelse som man som luttrad vuxen kan uppleva spelar så hårt på adolescensens känslosträngar att det ibland blir lite löjligt, men jag var fullkomligt tagen då: skärrad och skakad och direkt rusig av filmens komplett oironiskt förmedlade grundidé om att livet också handlar om att våga ställa sig vid sidan av, att tänka själv, att värdera sånt som egensinne och besvärlighet. Somligt – som Walt Whitman-romantiken och de storögda tonårsromansintrigerna med hästsvansflickor och onda sportkillar i synnerhet – släppte jag ganska snabbt, men den här scenen - i synnerhet slutscenen – tänker jag fortfarande ofta på. Jag är så innerligt glad att jag hann se den och ta den till hjärtat innan jag blev för gammal och för cynisk.

 

 

/Anna

 

(Bild från Google och klipp från tuben.)

Go west (life is peaceful there)

Nu – eller ja, sen en dryg vecka tillbaka – håller innehållet i vår Malmölägenhet på att packas upp, placeras ut och i flera förekommande fall flyttas ut igen från en lägenhet i Köpenhamn (i ett fall till grannen ovanför. Genbrug är stort här). Jag, vi, har flyttat! Avståndmässigt är det inte mer dramatiskt än en flytt till Lund, eller kanske Helsingborg. Kanske är det inte så dramatiskt i övrigt heller – inte hittills åtminstone – men ändå: jag har aldrig bott utomlands, aldrig pluggat utomlands, inte ens tagit det där halvåret i London eller Paris och kommit hem med en konstig frisyr och nya tobaksvanor. Och det relativt ömsesidiga Öresundskramandet till trots så får ett liv i Danmark ändå sorteras in under den mytiska tillvaron som utlandssvensk. Dessutom: jag som letat efter en anledning att skaka liv i Shampoot har plötsligt fått en. Ergo: nu kør vi.

/Anna