Mat är tröst, mat är minnen, mat är ursprung. Länge har jag därför trott att svaret på den hypotetiska frågan om vad jag möjligen INTE gillar med Danmarkslivet var "FILBRISTEN". ("Fil", var junkieresponsen till min bror när han skulle komma över i helgen och undrade om han skulle ta med något.) Jag har ju alltid haft fil hemma: inte bara som stand-in-middag när det varit för jobbigt att laga något, utan för mig har fil med kanel och någon neutral flinga (inga paradismüslis, tack) varit matens motsvarighet till en svart knälång klänning. Förutsägbar och odramatisk, därför helt oumbärlig. Ett liv utan fil? Inte otänkbart förstås – värre förluster kan jag enkelt föreställa mig – men lite fattigare.
Under mina desperata rundor i mejeridiskarna här har jag så noterat kærnmælk, sødemælk, letmælk (som är samma som mellanmjölk), minimælk (som är samma som lättmjölk), rasspecifik mjölk (jerseykomælk), rasspecifikt smör (jerseykosmør), mängder av yoghurt, den ägguleskummiga syrade mjölkprodukt som heter koldskål, en tjock, sur och fet sak som heter Ymer. Alla ostarna ska vi bara inte tala om. Men ingen fil. Min müsli slokade i sin burk (nä, man kan inte ha müsli till yoghurt) och innan helgbesöket gjorde jag upp en liten plan för hur jag skulle få de Sverigeimporterade tetrorna att räcka extra länge (försöksmodell: fil istället för eftermiddagsdrink på fredagen). Men vet ni, jag får gradera ner mitt otrivselsvar till "gräddfil" för vanlig fil, det finns! Dock heter den inte fil utan A-Kultur, med undertiteln Økologisk letmælk syrnet med Lactobacillus Acidophilus-kultur. Tusind tak Danmark! Såhär ser den ut (felvänd eftersom det här inte är Instagram och man inte kan räta upp bilder utan en examen i HTML), och laktosglädjen vet idag inga gränser.
/Anna