Nu tänker ni kanske att Kohydrat Rising försöker ta fajten med Leila Lindholm, men icke.
För, och nu tänker jag punktera en modern myt här, bakning är inget som måste vara sexigt eller färgkoordinerat. Mina bästa kakor har jag gjort med fett hår, gårdagens smink och luggslitet nattlinne. Inte heller måste man vara glad för att baka. Man måste inte ens bli glad av att baka. Bakning kan vara bara ren överlevnad ibland: dagar då det enda som hjälper är att få röra smör och ägg mjukt och luftigt, att få köra ner fingret i en smet och tillfälligt tysta oron med socker. Andra gånger är det bara en tacksam umgängesform, inte minst om det finns ett barn med i umgängeskonstellationen. Barn kan för all del vara med och hacka lök eller mortla spiskummin eller whatever, men om man även vill äta frukterna av ansträngningarna tillsammans med ungen ökar chanserna exponentiellt om man bakar istället för att laga mat. (Ialla fall gäller detta för oss som inte försetts med barn som äter allt, eller, om jag nu ska vara lite konspiratorisk, vi som inte påstår att våra barn äter allt. Det är lite samma fenomen som föräldrar som skryter med att deras barn föredrar, säg, Annika Norlin framför Sean Banan. LJUGER NI INTE LITE NU, HÖRNI? Ja, det är ett sidospår och en annan bloggpost.)
Mockarutor, alltså. När jag var 11 fick jag min första bakbok, en sjuttiotalsutgåva av standardverket ”Sju sorters kakor” med kapitel om allt från sockerfria bakverk till hur man ”trixar med mix” (sic). Själv fastnade jag hårt och hyfsat ensidigt för recepten på schackrutor respektive mockarutor. Jag älskade dom, pappa älskade dom – på en pappas vis älskade han visserligen det mesta jag bakade, men mockarutorna och schackrutorna i synnerhet. Sen gick åren. Jag tyckte det blev roligare att göra hembakad pizza, och när mockarutor sedermera började gå under det förklenande namnet ”kärleksmums” upphörde ätandet helt, för det där löjliga ordet är ju inget en vettig människa kan säga högt. Så det dröjde tills jag var i Göteborg för ett par år sen och gick in på ett fik på Norra Bantorget där mockarutorna låg uppradade bakom glaset och smakminnet formligen exploderade. ”En sån där med kokos” sa jag (”ménar dö en kärleksmööms?”, sa killen i kassan) och så var jag 11 igen. Fast det här var betydligt godare rutor än de från Sju sorters kakor: saftigare, djupare i smaken, och – inte minst – med ett glasyrlager som var nästan lika tjockt som kakan. Glasyren på mockarutorna jag brukade baka var mer som tunn, brun kristyr.
Så jag åkte hem och började leta recept och provbaka. Till slut fastnade jag för en version nånstans mittemellan ett recept av Monika Ahlberg och ett släktrecept jag fick låna av min gamla Sydsvenskan-kollega Petra Villani, tårtmagiker och prima bakbloggare på 175 grader. Petras kakor är ett recept importerat från Amerika och med receptangivelser av typen ”kopp”, och en underbart väl tilltagen mängd glasyr. Jag har tweakat både metod och proportioner en smula. Till exempel blir botten saftigare om man inte smälter smöret utan istället gör den med rört smör och ägg som rörs ner i smöret (istället för att först vispa ägg och sen hälla i smält smör). Även glasyren tycker jag vinner något på att göras på rumsvarmt smör istället för smält – jag kan inte förklara eventuell kemi bakom men konsistensen blir mjukare och mindre benägen att bilda kakig, hård yta med florsockret. Och så inget bakpulver i kakan: det är saftighet som är målet, inte luftighet.
Kokos, till sist. Jag är egentligen inte alls förtjust i kokosflingor – kokostoppar tycker jag till exempel är direkt otäckt – men i just den här kakan är det ett måste för att balansera kaffe-och sockersmockan från glasyren. Dessutom kan man använda kokosen tematiskt – nationaldagsfirandet brukar i min familj inskränka sig till gulblå mockarutor. Kokosen färgar man med karamellfärg. Ett par droppar färg och lika mycket vatten brukar vara lagom till en halv deciliter kokos.
MOCKARUTOR FÖR TIOTALET
75 gram saltat smör
¾ dl standardmjölk
2 ägg
1,5 dl strösocker
1 tsk vaniljpulver (de där burkarna med mald stång) eller knappt 1 tsk vaniljextrakt
3 msk kakao
2 dl vetemjöl
GLASYR
65 gram mjukt saltat smör
½ dl espresso eller riktigt starkt bryggkaffe, avsvalnat
½ dl kakao
½ tsk vaniljpulver
1 liten nypa havssalt (måste såklart inte vara havssalt, men det är lättare att ta nypor av det än av finkornigt)
3,5 dl florsocker
DEKORATION
½ – 1 dl kokosflingor, efter preferens
Kakan:
Rör smör och socker fluffigt, gärna med elvisp eller i köksmaskin. Tillsätt äggen, ett i taget, och rör in ordentligt. Häll i mjölken och rör in, därefter mjöl, kakao och vanilj. Bred ut i en mindre form – ca 20 x 20 cm, alternativt vik ihop bakpapper till dessa mått – och grädda i 17-20 minuter i 175 grader. En provsticka ska bli precis torr när man sticker. Låt kallna helt.
Glasyren:
Rör smöret med övriga ingredienser – konsistensen blir mycket bättre om kaffet inte är hett, så gör det helst först och låt svalna. Bred glasyren över den kalla kakan, häll över kokos och låt gärna stå kallt och övertäckt nån timme. Underbar med en kopp starkt Earl Grey och en hel eftermiddags konsumtion av Days of Our Lives. I nattlinne, med fett hår, och gårdagens smink.
/Anna
UPDATE 20.29: Vaken bloggläsare påpekade att jag råkat skriva ägg när jag menade smör. Tusen tack, rättat nu!