Hej darlings, har ni saknat oss?
Det här med att hålla kontinuitet i bloggandet är inget vi är jättebra på, men det vet ni redan. Det är inte så lätt att hålla ångan uppe som skrivande person överhuvudtaget just nu – medievärlden är överlag så marinerad i paranoia och undergångsstämning att man lätt möter varje Namnlöst1-dokument med en vemodig suck. På Sydsvenskan, tidningen jag skrivit för i tio år, publicerades den här texten idag, en inblick i hur det där som på corporatespråk brukar kallas "omställning" ter sig för oss som frilansar (en snabb sammanfattning: mindre jobb, färre uppdragsgivare, mindre stålars).
Själv ska jag försöka revitalisera mig och göra en bok. Inte den stora samtidsromanen, ej heller den stora dåtidsromanen, ingen roman alls faktiskt. Ett slags guidebok däremot, med några kompisar från förr. Nyckelord: Nancy Meyers, harpor och rosa. Utifrån samtidens mediala måttstockar lär den således varken bli särdeles klok, viktig, drabbande eller angelägen men jag bryr mig inte så värst om det.
Apropå rosa: läste en säkert välmenande men illa tänkt krönika i Aftonbladet igår om att Disney är dumma och onda och att Dineyprinsessornas midjor är för smala och att man nog helst ska bojkotta den nya filmen om Askungen om man vill vara en fin och god förälder. (Det finns en baktanke med att jag inte länkar den.) Fick mig att tänka på den här texten som jag skrev för ungefär tre år sen – om hur ohyggligt svårt vi tydligen fortfarande har för att på ett vettigt sätt hantera kultur och estetik som traditionellt konsumerats av flickor och kvinnor.
Kolhydrat Rising-serien återupptas förresten snart – det må vara meteorologisk vår men carbsen är vår vän åtminstone till sommartidsomställningen. Annina lär ha ett nästan färdigskrivet inlägg om polenta nånstans. Själv tänker jag skriva om tuna melt - kanske redan ikväll!
/Anna