Det är varmt i Malmö. Folk cyklar ännu långsammare än annars. Igår spelade någon granne som annars aldrig spelar musik reggae med öppen balkongdörr (brukade reta mig på säsongskonsumtion av reggae, tycker numera att det är ganska rart.) Själv börjar jag omedelbart bläddra i mitt fläckiga och klistriga lilla exemplar av receptsamlingen ”Lebanese Cooking” som jag plockade med hem från London för tio år sen. (För övrigt utgiven av tidningen Australian Women's Weekly, vilket man säkert skulle kunna fnissa lite åt, om det inte vore för hur bra den är.) För när det är varmt vill jag bara äta grekisk sallad, eller mat från Libanon. Eller ”Libanon”, möjligen – jag har aldrig varit där och den libanesiskt inspirerade mat jag äter är eventuellt lika libanesisk som en chicken parmigiano är italiensk. (Dvs, inte.) Men det är nåt med värmen som lämpar sig så besynnerligt väl för – och förlåt om jag låter som en illa betitlad kokbok – citron, persilja och olivolja.
Det var jag och Annina som var i London den där gången. Hon skulle researcha en guidebok och jag var villigt resesällskap. Vi sov och drack prosecco på ett litet loppigt hotell som kan ha hetat Elysée – helt i enlighet med principen att ju loppigare hotell, desto grandiosare namn – och tillbringade dagarna på fik, på marknader och framför badproduktshyllan på Marks & Spencer vilket vi nostalgiskt brukar referera till som ”Marks & Spencer-psykosen”. (Disclaimer: ja, beteckningen används ytterst lättvindigt.) Andra dagen brände jag oavsiktligt alla mina pengar, som inte var särskilt många, på en Creed-parfym och fick ett litet sammanbrott, och när jag lugnat ner mig gick vi och åt lunch och såg Damon Albarn och Marianne Faithfull på kafét intill. (Det var stort, till och med för en indieförnekare som jag.) Och så åt vi – vilket denna utvikning skulle leda fram till – libanesiskt. ”För det äter man ju aldrig hemma”, sade Annina, och så satte vi oss någonstans på Edgware Road och vräkte i oss hummus och baba ghanoush och kibbeh och tabbouleh som om ingen morgondag funnes. Vilket det gjorde, och då åkte vi hem, och samma sommar öppnade det en magdans-libanes utan stolar vid Norrmalmstorg.
Iallafall. Ända sen dess har jag haft ett stort, välkomnande och tillåtande fack i hjärtat och magen för allt som kan sorteras in under den där lite diffusa östra-medelhavs-flaggan. Inte minst hummus, som jag kan äta rakt upp och ner med sked ur en filskål (vilket jag skämdes lite för ända tills jag läste ett kapitel i ”Fight Club” där huvudpersonen/erna går ut och äter hummus till middag på lokal.) Under åren har jag provat mig fram bland recepten och kommit fram till att jag gillar en riktigt slät och ganska försiktigt kryddad sak. Nigella har en variant med jordnötssmör istället för tahini, vilket ger en aningen sötare hummus – en bra variant när man inte lyckas få tag på tahini. Själv gillar jag det kärva och beska och ganska dominanta draget i tahinin och har gärna i mycket. I ”Meze”, en kokbok med recept från Halv grek plus turk och utmattande många ankedoter från ett riktigt mediemansskönt åttiotals-Stockholm, finns ett receptförslag som ligger nära mitt ideal: en variant som innehåller ganska mycket olja (drygt 1/2 dl per burk kikärtor, gärna en inte alltför fruktig olivolja) och körs länge i mixer för den där riktigt sammetsartade konsistensen. Bästa kikärtorna till hummus hittar du, enligt min blygsamma mening, på Överskottsbolaget där man saluför ett märke som heter Lebanon Garden som har mjuka, fina och lagom salta kikärtor.
Mer: man ska inte ha för mycket vitlök. En liten klyfta från en förhållandevis färsk lök räcker fint till en burk kikärter. Jag har alltid i en puff spiskummin också, men bara en puff, och ungefär en matsked pressad citron. Jag gillar när det är lite surt. Ibland, vilket eventuellt är ett etikettsbrott, kör jag i en näve slätbladig persilja tillsammans med kikärtorna innan mixern sätts igång. Det blir alldeles grönprickigt och vansinnigt vackert.
/Anna
Det låter kanske som populärkulturellt koketteri, men det är ganska ofta jag inte riktigt fattar grejen med nya tv-serier - min kyla inför ”Parks and Recreation”, ”Arrested Development” och ”The Wire” är de som kompisar brukar bli surast över. (När de är riktigt illvilliga anklagar de mig bristande intelligens. Och när vi ändå är ute på bekännelseturné: jag älskar Tina Fey men har inte skrattat åt en enda scen i ”30 Rock”. Jag älskar Adele också men tycker ”21” är en mestadels erbarmligt tråkig skiva.)
Därför är jag så jublande glad åt nya HBO-serien ”Girls”. Dels åt att jag fattar hajpen så till den grad att jag både vill dela den och delta i den. För den är ju rolig, rå och rolig och sann: skriven och skildrad med en tonsäkerhet och ett slags smart, odramatiserande vardaglighet som är mycket sällsynt i skildringar av unga människor i komediformatet. Inte minst lyckas den hålla den förödande quirky-faktorn hälosamt låg – att jämföra med Zooey Deschannels horribla sockerfest ”New Girl” vars främsta uppgift verkar vara att visa upp henne i indieklänning och deadpan nedärvd från Jennifer Aniston och Amanda Peet. (Frågan är om Zooey Deschannel nånsin fått vara något mer än indieklänning och deadpan,? Jo, kanske lite i ”Our Idiot Brother”. Den är kul.)
Så till nästa glädjeämne: att Lena Dunham, geniet som skrivit serien och spelar huvupersonen Hannah Horvath, ser ut som hon gör. Det är inget särdeles anmärkningsvärt i hur hon ser ut och kanske inget man borde bli så glad åt – men jag blir det, kan inte låta bli. Jag tänker på en scen då hon står och stretar med sina strumpbyxor, och en annan då hennes såkallade pojkvän ömsint wobblar med hullet på hennes mage, och tänker på hur mycket jag själv hade behövt en populärkultur som faktiskt såg ut som jag. Inte nu direkt, men då, under de där jävla åren mellan 15 och 30 när man var orolig för precis allt. Och det här är en av mina käpphästar i den evigt aktuella frågan kring medias schizofrena relation till utseende, senast aktualiserad med Isabella Löwengrips nakenomslag: det är bra att flera sorter får synas. Och det är, hur absurt den än må vara, bra att Isabella Löwengrip går ut och berättar att jodå, hon väger över 70 kilo. Men vore inte det bästa en normalisering och avdramatisering av kvinnokroppen, att den får vara och se ut hur fan den vill utan att varken behöva försvaras eller föraktas, må det vara i naket eller påklätt tillstånd? Och kanske, helst, att kvinnor inte behöver klä av sig på tidningsomslag i uppfostringssyfte alls? Att man får se ut som man gör utan att nödvändigtvis behöva tala om hur och varför man ser ut man gör?
Lena Dunham och hennes rollfigur har en wobblig mage utan att den kommer med en programförklaring eller är något hon ens måste förhålla sig till – hon är inte, som exempelvis Melissa McCarthy i komediserien ”Mike & Molly”, primärt där för att representera en kroppstyp eller ett utseende. Figurerna i ”Girls” är i första hand människor. Det är nästan otäckt uppfriskande.
/Anna
Jag vet, det är oförlåtligt länge sen vi skrev här. Vi tar det med versaler, OFÖRLÅTLIGT. Iallafall om du tillhör dem som gillar att läsa oss (och gör du inte det tycker du kanske bara det är skönt att vi inte skrivit, men då kan du ju läsa en annan blogg istället, eller hänga på Twittör).
Idag poppar jag iallafall in här för att skriva lite apropå att frisyrgeniet Vidal Sassoon gick bort häromdagen. (Jag har för avsikt att poppa in här ganska ofta framöver, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg.) Jag har egentligen aldrig varit en hårperson. När jag växte upp lät jag mig motvilligt friseras av pappa – motvilligheten berodde inte på hans färdigheter, som var alldeles utmärkta, utan på att jag var ointresserad av mitt hår. Och så hade jag en olycklig benägenhet att ackumulera förfärliga tovor. Brudar med bra hår var något mystiskt och glamouröst, ett attribut som för mig framkallade lika mycket avundsblandad längtan som den jag kände inför de lyckliga exemplar som inte blev röda i ansiktet av kroppslig ansträngning, eller de som kunde bli ordentligt solbrända. (Detta var brunbränt åttiotal som helst skulle framlevas i Crocodile Dundee-baddräkt, så tiderna var oförlåtande mot oss med ljus dumplingfysik.) I ettan på gymnasiet hade jag samlat ihop till ett långt, ofriserat hår som oftast låg i en ostajlad virvel runt huvudet. Den mest adekvata beskrivningen av hur jag såg ut kom från en utbytesstudent som under en av mina många skolkdagar frågat var ”the girl with the wild hair” var någonstans. Sen klippte jag lugg och gick upp 7 kilo. (Detta kommer jag fortsättningsvis att referera till som The Dark Ages.)
Lagom till Lundaflytten lät jag luggfasan växa ut och ersatte looken med grungevänlig mittbena. Det var bättre, men inte mycket. Och jag tyckte inte ens om grunge. Sen skaffade jag page, liksom alla tidigare kreationer hemklippt med rakhyvel och kökssax. Inte förrän jag under stor vånda bestämt mig för att flytta till Stockholm och försöka bli en mediaperson gick jag till frisören, den dyraste i stan som låg nere i närheten av stationen. Hon tittade klentroget på mitt hår, konstaterade att det var så misshandlat av slöa saxar och billiga blonderingar att det var grönt i topparna och sen klippte hon mig i sträng tystnad. Det var värt förnedringen - plötsligt hade jag inte bara en klippning. Jag hade en frisyr.
I Stockholm fortsatte jag gå till frisören, mest av skräck för vad mina schicka kolleger skulle tycka om jag inte gjorde det. Dessvärre var detta under hockeyfrillan-redux-och-Toni-and-Guy-lugg-åren (en löjlig, snedställd liten lugg vars nederkant slutade strax under hårfästet i pannan). Det spelade ingen roll vad man bad om – man fick antingen det ena eller det andra. Och varenda gång jag kom hem fick jag retirera till kökssaxtrimningar i badrummet för att få bort antydningarna till hockeynacke.
Sen åkte jag till San Francisco för att göra en intervju. (Det låter väldigt casual, som om detta var något jag brukade göra regelbundet. Det var det inte.) En dag, när jag precis köpt ett par byxor i storlek 36 (jag kunde ha den storleken i ungefär 3 veckor, matters of the heart, den dåliga sorten) och skulle plocka upp en kopp kaffe noterade jag att en person följde efter mig. När jag stannade, stannade han. När jag började gå, började han gå. I skyltfönstrens spegling utanför Saks Fifth Avenue såg jag hur han verkade böja på huvudet och kolla in min hals, och precis som jag funderade på om jag skulle bli panikslagen eller smickrad kom han fram, lämnade över ett kort och berättade att han var ute och raggade frivilliga till en utbildningsdag på Vidal Sassoon-salongen i närheten. Kunde jag möjligen tänka mig att delta?
Två skönlockiga frisörbröder från nånstans norr om Golden Gate-bron klippte, duttade och fönade mitt utvalda huvud under strikt överinseende av salongschefen. Som förstås inte var Vidal Sassoon, men som nog var det närmaste jag kommit en sån frisör: flera gånger tog han över saxen, gjorde ett till synes omärkligt klipp någonstans, satte ett finger på vardera sidan om huvudet, rätade upp mitt huvud, stirrade intensivt i spegeln och nickade därefter belåtet. Tre timmar tog det, drygt, innan den ena frisörbrodern vinkade adjö, spände ögonen i mig och sade åt mig att ”go out and have some fun, girl”. Det gjorde jag inte, inte den sortens fun han nog hade tänkt sig åtminstone - jag tog mitt kantstötta hjärta och min nya frisyr och gick till en deli och köpte en tonfiskmacka och sen satte jag mig på hotellrummet och sorterade mitt smink. Men jag gjorde det med ett hår som var fullkomligt lysande, utsökt klippt ner till minsta slinga. Efter en vecka åkte jag hem, och efter ytterligare några veckor hade perfektionen vuxit ut för att aldrig riktigt återvända. Varenda gång jag går och klipper mig tänker jag på den där gången, och idag lite extra. Vila i frid, Vidal Sassoon. Vore det inte för dig hade jag aldrig fått veta hur en riktigt bra hårdag, en endaste enda, faktiskt känns.
/Anna
ps. Kunskapskanalen visade en bra dokumentär om VS för bara ett par veckor sedan – den är bortplockad från SVTPlay men det är nog inte osannolikt att den dyker upp i tablån igen.
Ni minns det där vi skrev i årslistan om surdeg va? Om att surdegsraljans - iallafall i syftet att förlöjliga den såkallade medelklassen (numera kodord för andra heltidsarbetande och socialt välanpassade människor med hyfsade inkomster som man av någon anledning inte tycker om) och denna samhällsklass mat- och levnadsvanor - är förbjudet under 2012? Som ett led i denna förbudsrörelse har jag startat en egen surdeg gjord på vetemjöl och lite rårivet äpple. Den står på badrummet eftersom det är det enda varma rummet i lägenheten och ser i nuläget ut såhär:
(Och i söndags såg den ut såhär:
)
Förra gången jag försökte mig på surdeg använde jag ett recept baserat på potatis i den blå River Café-boken. Den blå River Café-boken är mycket, mycket sträng i sitt tonfall (jag skrev lite om det där i den här gamla texten i Sydsvenskan), så det var nästan givet att jag skulle misslyckas - blotta auktoriteten som strömmade från sidorna fick mina ansträngningar att duka under. Eller, mer konkret, förvandlas till en bleksiktig gegga som luktade dålig hygien. Efter det har jag låtit andra baka mina surdegsbröd och har gladeligen - eller inte så gladeligen - betalat 100 spänn metern för dem. Nu ser jag, som det heter, över min ekonomi, och eftersom jag rent ekonomiskt är en naiv människa med små perspektiv tänkte jag att brödbak i hemmet kan vara ett sätt att spara några kronor. Mer surdegstränade vänner har informerat mig om att vetesurdeg är svårt, så om det inte kommer upp en bild på en knaprig baguette här i morgon vet ni vad som hänt. Men hoppet, hoppet!
I övrigt, och i motsats till brödfrosseriet här ovan, kan jag meddela att hela Shampoo Rising-kollektivet för närvarande lever på pulver. Så det där vi sade om att omhulda kolhydraten under 2012 var delvis ljug. Till mitt försvar kan jag säga att det finns ingen bättre månad för pulverleverene än januari: minnet av decembers samlade ätande ligger så nära till hands (och på andra kroppsdelar också för övrigt) att det inte känns som om livet håller på att ta slut för att man inte får ta sig ett Digestivekex med alldeles för mycket smör på kvällen. Och apropå det var jag dagen före nyår på fjolårets kanske gladaste restaurangöverraskning: Oysters & Grill i Köpenhamn på Sjaellandsgade, en liten lokal med vaxdukar på borden som serverade de godaste skaldjur jag ätit utanför Italien, köttbitar som hade kostat dubbelt så mycket i en annan del av stan, cava för 40 spänn glaset (danska spänn förvisso men varför vara en glädjedödare?). Åk dit. Bara gör det.
Nu måste jag ut och röra i surdegen. Vi hörs snart igen.
/Anna
Annina: Jag tänker mig att det här samtalet om årets bästa/sämsta företeelser blir ganska löst i konturerna. Jag tror nämligen att jag håller på att bli senil på allvar. Jag minns ingenting. Redan vid enkla rubriker som "Årets mat" och "årets dryck" blev jag smått förvirrad. När jag började fundera över sådant som Årets bok eller film greps jag av panik - har jag läst EN ENDA BOK I ÅR? Med tanke på att jag försörjer mig som litteraturkritiker är det sannolikt att jag har det, men just kan jag knappt komma på en enda. Jo, det kan jag väl. Jag börjar med böcker tror jag.
Anna: Ja, det gör jag med.
Årets bok
Annina:
DET GÅR JU INTE att nämna bara en. Men några bra läsupplevelser i år har varit (i ingen särskild ordning) Anton Marklunds Djurvänner, Thomas Bernhards Mina priser, Per Odenstens Nio sätt att beskriva regnet, Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Elin Boardys Mot ljuset, Sofia Nordins Gå sönder, gå hel, Åsa Grennvalls Elfriede – en dystopi, Mara Lees Salome, Elisabeth Hjorts Hängivelsen, Gyrdir Eliassons Bland träden, Kristofer Ahlströms Bara någon att straffa, Mats Jonssons Mats Kamp, Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca, Silke Scheuermanns Rika flickor, Valerie Mrejens Tre berättelser, tre män (tack Bodil!), Staffan Malmbergs Värlens ensammaste plats. Och så Knausgård nr 2 förstås. Och jag gillade verkligen Joan Didions Blue nights även om det bär min motvallspersonlighet emot. Fick också i våras äntligen chans att läsa Patti Smiths Just Kids, ett år efter alla andra, den var också lika bra som alla sagt.
Anna:
Jag gillar ju mina amerikanska brudar: jag gillade Nora Ephrons ”I Remember Nothing” och Tina Feys ”Bossypants” var en uppenbarelse. Jag tyckte om Amanda Svensson, nya Alan Hollinghurst, och så gillade jag Rona Jaffes femtiotalsroman ”The Best of Everything” som kom på svenska – fast jag läste den på engelska. Joan Didion ska jag ta mig an. Har värjt mig enormt på grund av hajpen, vilket är skitlöjligt men likväl ett personlighetsdrag jag bara inte förmår göra mig av med. När alla – och med alla menar jag den kulturgeggan som jag visserligen själv tillhör – rusar åt ett bestämt håll spjärnar jag alltid emot, oavsett om det gäller Kleerup eller Didion.
Årets film
Annina:
Jag ser så fruktansvärt lite film just nu så det är pinsamt. Men jag tyckte om Chang Dong-Lees Poesie och Göran Olssons Black Power Mixtape. Och så hatade jag Black Swan, men det blev ju en rätt intressant diskussion om den efteråt.
Anna:
Och jag älskade Black Swan! Jättekul ju. Mer: Bridesmaids, Jane Eyre med Mia Wasikowska, Morning Glory, The Trip – trots att jag egentligen är trött på män som krisar i kulturen. Jag hatade ”Valentine's Day”, Garry Marshalls senaste kräkmedel. Jag såg sent omsider ”Medan åren går” och funderade om alla kritikerna som prisade dess höga feelgood-faktor tagit droger. Jag såg ”The Kids are Alright” två gånger på raken och älskade den (och jag vet att den också kom 2010). Jag har inte sett ”Play” ännu, ännu ett utslag av min kulturdebattsresistans skulle jag tro.
Årets TV.
Annina:
RuPaul's Drag Race. Jag önskar att det gick varje kväll! Och ännu mer önskar jag att de inför nästa säsong även köper in Untucked - det helt ohämmade backstagebitchandet efter varje avsnitt, men som vi tyvärr inte får se i Sverige.
Anna:
Jag älskar ”Mad Men”. Älskar, älskar, älskar. Det gör jag verkligen. Och jag har lagt in en post i min almanacka när säsong 5 börjar. Vill ni håna mig för bristande originalitet, bliv min gäst.
Årets kokböcker
Annina:
Natur och Kulturs praktverk ”Grönt” om alla upptänkliga grönsaker är fantastisk. Om man bara ska skaffa en kokbok framöver, osv… Nyutgivna samlingen av de bästa gamla Hiram-recepten är också jättekul. Gillar också Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru - allramest för att det är kul med en kokboksförfattare som verkligen utnyttjar språket till fullo. Nigella Kitchen förstås, men den är ju bara ny på svenska i år.
Anna:
Ja, Hiram-boken är kul! Jamie Olivers 30-minutersmiddagar har bra recept men hemsk layout, den är jättesvår att använda. Och Nigellas kök. Annars har jag mest använt mina gamla kokböcker. Den stora volymen som kom från River Café häromåret är toppen, och jag älskar Nigel Slaters Tender-böcker.
Årets kulinariska återupptäckt
Annina:
Schlemmertopfen – dvs lergrytan! Den är hur kul som helst. Önskar bara att det fanns lite fler kokböcker i ämnet – sätter mitt hopp till Escobargitarristen Frederik Zälls nya bok Lergrytor, stekar och långkok, men den har jag inte införskaffat än.
Anna:
Återupptäckt vet jag inte – kanske ett gammalt recept på en mandeltårta med chokladkräm som jag börjat laga igen – men jag vill gärna slå ett slag för Knorrs mjuka buljongtärningar. De där som liksom är gele i små behållare. Jag är så väldigt trött på alla buljongnazis out there som tror att man inte kan laga mat utan egenkokta fonder och skulle därför gärna vältra mig i buljongtärningar på pin kiv, men de där Knorrbuljongerna är goda på riktigt.
Årets kulinariska omvärdering
Annina:
När jag intervjuade min idol Nigel Slater för typ hundra år sen skämtade vi lite om hur fånigt det var med polenta. Vi enades om att man inte måste låtsas att man gillar polenta trots att det just då var jättetrendigt. Nu är det snart 2012, och jag har kommit på att jag ÄLSKAR polenta! Det är ju dessutom väldigt bra att bjuda sina vegovänner på. Man kan variera det i oändlighet.
Anna:
Fläskkött! Herregud så gott det är när det är gott. Laga Mathias Dahlgrens sönderstekta gris som finns i både ”Det naturliga köket” och samlingvolymen ”Mathias Dahlgrens bästa”. Man bara ligger i en liten tacksamhetshög framför tallriken och flämtar.
Årets måltid
Annina:
Jag hade den ohyggliga förmånen att få tillbringa några semesterdagar på en vingård i Piemonte i somras. Min kompis Beppes mamma lagade en helt underbar zucchinipasta – med friterade zucchiniblommor – och så drack vi det lokala vinet till. Det fanns även små piemontesiska antipastigrejer och grönsaker som var underbara. Åh, jag är en sån livsnjutarkliché. Och jag älskar det.
Anna:
Svarar också Italien: en liten ekologisk (jo minsann) restaurang i Alghero på Sardinien som heter La Botteghina, där vi åt en pizza bianco med kronärtskocka och pancetta och drack en stark, söt öl från ett bryggeri på ön. Till efterrätt en citronpudding. Så gott, så trevligt, så tillgängligt. Och så älskar jag Gastros bistrodel i Helsingborg där de gör ljuvlig kalvbräss och pilgrimsmussla. Och så revbensspjällen på Rebell i Malmö och i princip allt på vietnamesiska LêLê i Köpenhamn. Sashimi och ångade köttbröd på Matbaren i Stockholm. Och alltid kroppkakorna med kål och rökt svamp på Tempo och systerkrogen Grand, också i Malmö. Den är fullständig vego-carbslycka på en och samma tallrik.
Årets sminkupplevelse
Annina:
Jag har efter ett halvt liv insett att det inte är så svårt att applicera flytande eyeliner som man tror.
Anna: Jag har sorgligt nog halkat efter i sminkomvärldsbevakningen i Malmö – dessvärre ett kosmetiskt u-land – men jag har lyckats trilla över en bra primer från Shiseido. Och så gillar jag verkligen Xperience-foundationen från Max Factor. Mycket foundation för pengarna!
Årets kolhydrater
Annina:
Förutom polentan då, måste jag nog säga gnocchi. De små härliga potatiskuddarna är dessutom det enda min tandlösa gamla far kan äta numera.
Anna:
Papardelle. Meterpizza på Sardinien (säljs per meter, lövtunn, vedugnad). Och bröd från Sankt Jakobs bageri i Lund. Apropå det sistnämnda kan jag också meddela att det fortfarande är förbjudet att göra sig lustig över surdeg och Sofo. Att slappraljera - och moralisera - över sånt man anser vara meeeedelklass borde rent generellt bötesbeläggas. Och bannlysas från kultursidor. Jag upprepar Shampoo Rising-kollektivets visdomsord från 2007: man bedriver inte automatiskt samhällskritik för att man kallar allt man inte tycker om för "medelklass".
Årets fetmaraseri
Annina:
Nu är jag så trött på LCHF-fanatismen att jag snart spyr upp min fläsksvål. Läs Lena Anderssons briljanta artikel När stärkelsen blir synd i DN och gläds. Samt ät riktigt mycket lovely carbs under 2011.
Anna:
Jag har tyvärr själv blivit offer för kolhydratskräcken, fast mest i teorin. Typ att jag tänker att nu ska jag inte äta så mycket bröd. Och så fettrasar jag förstås mot mig själv ibland, men med smink, spanx och insugna kinder kommer man långt.
Årets ”glädje de har tagit ifrån oss”
Annina:
Trots att jag är en hängiven karnivor överväger jag allvarligt att bli vegetarian för att jag är så trött på mediamän som hyllar kött.
Anna:
Parfymer. Lite iallafall. Nu ska varenda tidning hålla sig med parfymexpertis. Jag tjurar, minns min parfymtokartikel i Johanna Swanbergs och Jenny Nordbergs underbara och sorgligt kortlivade tidningen Ruby från 2002 och tänker bittert JAG VAR FÖRST! JAG VAR FÖRST! (nä, det var jag förstås inte, men ni fattar). Följaktligen håller jag som en sur gammal gubbe fast vid Fracas och For Her.
Årets mediatrötthet gånger hundra
Annina:
Twitter, Twitter och Twitter. När skall denna klubb för mediagegg, karriärklättrande, inbördes beundran och backdoor bragging egentligen upphöra? 2011 var i alla fall inte det året.
Anna:
Twitter, ja gud. Jag försökte några månader innan jag flydde. Det var jätteroligt att prata om musik och film, men hela den här rundgångshyllandet som pågår: man får lust att tvätta sig i saltsyra efteråt. Den humorbefriade interndebatten om journalistrollen – förlåt, #journalistrollen kändes också väldigt parallelluniversum för mig. Branschtidningar av alla de slag gjorde mig ganska trött. Nedskärningarna förstås, och alla som kickas ut i underbetald frilanstillvaro, inklusive mig själv. Och jag får lätt yrkesvånda av alla de rynkade pannorna i tidningen Journalisten, men det har jag å andra sidan alltid fått. Allmänt mediapeniseri förstås, men what else is new? Varken tröttheten eller peniseriet.
Årets comeback
Annina:
Shampoo Rising-kollektivet.
Anna:
Ja. Oss leve! Och D'Angelo förstås.
ps. Bilden på fulbuljongen har vi lånat från spisa.nu
Nu trodde ni nästan att vi lagt av igen, va? Men nä. Det är bara december som kommit emellan. Jag var till exempel i Stockholm en sväng och ägnade mig åt entreprenöriella saker (revisor och redaktörslunch). Efter det hängav jag mig åt ett lyxweekendbeteende jag förmodligen får säga ajö till för ett tag: åt på Matbaren (sashimi, blomkål, renkalv, råmjölk) och sov på Hotel Skeppsholmen där jag badade i ett badkar från Duravit – ett märke jag hittills bara mött i bildtexter jag skrev under tiden jag jobbade på tidningen Residence (Duravit och Boffi, Boffi och Duravit). Det var ett utmärkt badkar, vilket man förstås bör kunna kräva av badkar som kostar sextio lax. Stenbecks gran glittrade, NK:s julskyltning kändes såhär med avståndsperspektivet närmast New York:sk, allt var vintrigt köldslaget och vackert. Sen åkte jag hem, och sen blev det jul, och nu har jag levt på uteslutande romcoms och kolhydrater i en vecka. Eftersom jag ägnar mig åt näringsmässigt blandmissbruk har jag följaktligen även beställt en tiodagars kur Nutrilett jag ska hänge mig åt i januari. ”Varför äter du inte bara lite mindre?” sa min brorsa klentroget när jag berättade om den förestående pulvertillvaron. Det är en bra fråga som saknar svar.
Ja, ni hör. Det är same old, same old i väntan på ett nyår som fått en extra symbolisk dimension. MEN: vi ska ändå samla ihop oss till årsbästalistor här på Shampoo Rising. Det kräver ett visst mått av logistik eftersom jag är i Malmö och Annina i Stockholm, men före nyår ska vi sammanfatta 2011. ”Mellanår” är min korta beskrivning, jämnt fördelat på båda ytterligheterna. Watch this space för den längre.
/Anna
ps. Bilden här ovanför illustrerar en av julens alla kolhydratanrättningar: potatis-och purjolökssoppa med god men etiskt tveksam fisktopping, dvs ål. Mitt försvar? Florstunt, men when in Skåne.
Åtminstone Skånedelen av kollektivet har mycket låg rocktolerans. Skånedelen avskyr till exempel Leonard Cohen och bedömer delvis julkvaliteten efter hur många gånger Skånedelen sluppit höra den jävla "Hallelujah". En jul kliniskt fri från den där Pogues-låten vars titel Skånedelen inte orkar googla fram är också en god och välsignad jul.
Skaffa den här istället, om ni inte redan har den: James Browns "Santa's got a brand new bag". Låtarna är ihopsamlade från tre separata julplattor, plus några singelsläpp, och det är inte bara bra som julmusik betraktat - det är bra på riktigt. Jag vill minnas att den kom i nyutgåva på CD i fjol eller förrfjol. Det är möjligt att den finns digitalt också, men jag är en gammaldags människa som tycker om booklets och sånt, så jag har inte så bra koll. (Disclaimer: vissa betraktar kanske James Brown som rock. Jag gör det inte.)
"Min" andra julskiva är rent tekniskt inte en julskiva, men jag skaffade den i december 1995 och därför är den för alltid intensivt förknippad med den här tiden på året: en dubbelutgåva med Stan Getz som heter "Cool Velvet + Voices". Åtminstone den förstnämnda plattan är makalöst vacker musik: flödande, stämningsfull och sentimental i ordets allra bästa bemärkelse. Den här finns på Spotify, om ni som jag är lagda åt det hållet.
/Anna
Ps. Al Greens gosiga "White Christmas" är också ganska ljuvlig, om man står ut med 80-talssoul vill säga.